Asther & Nilsson

Det är dags för Anna Q Nilsson igen.
Nästa film med henne som jag såg på Cinematekets retrospektiv var Sorrell and Son från 1927, av den mindre kände regissören Herbert Brenon.

Tydligen har det gjorts ett par remakes av den, den senaste på 80-talet.
Det är en lite ovanlig film - en klockren melodram där kontrahenterna är en far och hans son; moder-dotter eller moder-son känns av någon anledning vanligare i just det facket.

En man kommer hem från kriget (första förstås) som dekorerad krigshjälte. Han möts av hustrun (Anna) som krasst förklarar att hon tänker lämna honom för någon som funnits där för henne (som om han kunnat välja) och som dessutom är rik.
Han lämnas kvar att ta ansvar för den minderårige sonen.
Det visar sig svårt för en mer eller mindre handikappad f d soldat att få ett jobb, och Sorrell den äldre förnedrar sig i diverse arbeten nedanför hans klass (alltiallo på pubar och liknande), allt för att ge sin son ett drägligt uppehälle. Efter att många år senare ha lyckats bli föreståndare för ett bättre världshus, dyker plötsligt den f d hustrun upp igen, nu som vräkig golddigger som kräver att få umgås med sin son igen, efter alla år... Sonen har har gjort gott ifrån sig och är nu en briljant läkare.

I en scen tar den depraverade modern honom med till London för att han ska få se nattlivet där, och Anna Q Nilssons slinkiga lamé-klänning med nåt sorts harlekin-rutigt mönster drar nästan uppmärksamheten ifrån honom en stund. Men bara en stund...

Jag är smått imponerad av hur man lyckats sidsteppa den dåtida censuren och fått igenom både ett kärleksförhållande utan äktenskap, samt en medveten morfin-överdos. Men jag vet förstås att allt blev oerhört mycket svårare på den punkten efter att Hays-koden implementerats i mitten på 30-talet.

Tydligen hade filmen jag just sett upptäckts igen och restaurerats, och man kan undra hur den såg ut innan. Filmbilden var ganska blurrig, som om den blivit överexponerad. Jag har ofta funderat över det oerhört olika utseeendet hos stumfilmer - vad beror på restaurering, och vad beror på att det negativ man haft att tillgå varit under all kritik...




Trots allt var det roligt att få se Nils Asther i rollen som den unge läkarsonen. Ännu en snygg svensk i Hollywood - jag får be om ursäkt om jag låter självgod.
Jag har tidigare bara sett honom i den svenska stumfilmen Norrtullsligan från 1923 samt i de stillbilder som finns kvar från ramhandligen till Vingarne av Mauritz Siller från 1916.

Hur han hamnade i Hollywood är jag inte helt på det klara med. Jag kan inte låta bli att fundera på om han och Anna pratade svenska med varandra mellan tagningarna. Det samma kan man undra när han senare spelade mot Greta Garbo i Wild Orchids 1929.

Hans memoarbok, Narrens väg från 1988, lär vara mindre tillförlitlig har jag hört. Trots det så lär man ju läsa den nån dag.