Nån sorts 97-personerspanel på Expressens kultursida har röstat fram Brideshead revisited som bästa TV-serie någonsin. För all del. Jag brukar nöja mig med att se de tre-fyra första avsnitten som förmedlar lite tidsbilder från, som jag antar, mindre genomsnittligt nöjesliv i Oxford på det tidiga 20-talet. Därefter blir serien mest en lektion i hur religion fuckar upp folks liv. Dessutom partar ju Charles och Sebastian, och serien följer huvudsakligen Charles livsbana. Trots att den borde ha följt Sebastian istället. Jag menar, vad är egentligen coolast: sitta på en unken gammal herrgård på engelska landsbygden och spela bridge eller vara alkad och bo i Nordafrika med en tysk? Jag bara frågar.
Det mest modärnistiska avsnittet är förmodligen det tredje där dom går till den där svartklubben eller vad det är, träffar dom två spöklika hororna, och alltihop slutar i ett grönsaksstånd och fyllecell.
Annars finns det faktiskt enstaka modärnistiska inslag även senare i serien, framför allt ett väldigt modärnistiskt party nån gång i mitten av 20-talet i ett gigantiskt London-hus där folk myllrar omkring som i den där hyttscenen i Galakväll på Operan. Jazzband spelar, folk klär av sig nakna och bråkar, och på en säng ligger Charles trött/uttråkad/packad och kallpratar med den enastående Anthony Blanche som dagen till ära tagit på nagellack. Bredvid dom på sängen ligger ett par och hånglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar