Först hade jag inte alls tänkt se den här filmen på bio utan vänta på dvd:n. Den fick nämligen ruttna recensioner i både DN och SvD. Sen läste jag Nöjesguiden av alla tidningar, och där fick den ett riktigt positivt omnämnande, även om det inte var Mästerligt. Så då tänkte jag att jag kanske borde ge den en chans ändå, sista veckan den gick.
Och det gjorde jag rätt i. Jag fattar inte vad NG insett som DN och SvD inte har.
Jag har ju sett den förut, filmad av Hitchcock 1928. Då i en kopia som måste ha smält lite. Större delen av filmen såg ut som ett månlandskap. Dessutom, som jag funderat på förr, pjäser och stumfilm don't go together. Det ena bygger nästan helt på ord, det andra nästan helt på bild. Så det var roligt att se en filmatisering som faktiskt kan använda sig av repliker. Visserligen är filmen tydligen baserad på pjäsen snarare än en exakt filmatisering, men det är förmodligen vettigt. Litterära verk filmade rakt av blir oftare livlösa än bra.
Handlingen är en klassisk kulturkrock. Ung man kommer hem från Frankrike till den dammiga engelska herrgården där allt varit exakt likadant sen Vilhelm Erövraren och presenterar sin sprillans nya fru, som inte bara är racerförare utan dessutom amerikanska! Huvva! Frugan har allt det där som framför allt lilla mamma hatar: modärnitet, frispråkighet, ointresse/brist på vördnad för tradition för traditionens skull, och, värst av allt, ett förflutet! Modern pendlar mellan chock och sarkasm, småsystrarna mellan avsmak och beundran. Den ende som är odelat positiv är fadern. Hen har nämligen också ett förflutet som resten av familjen försöker förtränga. Efter traumatiska upplevelser i det stora krigets skyttegravar har hen drivit genom Frankrike utan någon större livslust. Hen framlever nu sina dagar som permanent orakad slacker som aldrig mer kommer att byta om till middagen, bara meka med sin motorcykel, kedjeröka och medvetet driva sin fru till vansinne. Hen välkomnar sonens hustru som ett efterlängtat avbrott i tristessen, och som ett levande långfinger mot alla stela överläppar och fasader som till varje pris måste upprätthållas. Dessutom delar hen ju hans motor-intresse. Den nya frun försöker hitta sin plats i familjen och bli accepterad, men ju längre tiden går blir det allt svårare.
Tyvärr stördes mina försök att uppfatta originalreplikerna av de vanliga paren i övre medelåldern som tror att dom sitter i sitt eget vardagsrum med en container lådvin framför sig. Gah! Varför ska det vara så svårt för vuxna människor att hålla käften på bio? Om det är några repliker man vill höra tydligt så är det Noël Cowards. Maken till spirituella ordvitsar och allmän bitchighet får man leta efter. Farsan spelas dessutom av Colin Firth, som lullar omkring småpackad, bitter och skinntorr mest hela filmen. Sånt hen gör bra.
I övrigt finns många fina slapstick-sekvenser, bl a involverande små hundar. Man har tagit tillvara på även de potentiellt bildmässiga ögonblicken. För att inte tala om 1929 års kläder, och några ganska oväntade hits i charleston-tappning på soundtracket.
Sen ska vi tala tyst om den svenska titeln som vanligt. Små skandaler...ja, gussigförbarme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar