Nu på torsdag på Cinemateket väljer stumfilmspianisten Matti Bye en av sina favoriter att spela till igen och den ska jag definitivt gå och se: Flesh and the Devil från 1926 med Greta Garbo, John Gilbert och Lars Hansson.
Jag har den faktiskt inspelad på band från TV, men jag har aldrig sett den på storduk med levande pianist, så jag ska gå ändå.
Kärleksaffären IRL mellan Garbo och Gilbert är ju välkänd, och fungerade väl som naturlig reklam för filmen, där de spelar ett kärlekspar i Tyskland. Ett mycket skojigt bongo-bongo-Tyskland av Hollywood-typ fullt av stiffa uniformer, monoklar och Götterdämmerung-eder.
Filmen är framför allt känd för de intima scener med erotiskt skimmer där Garbos och Gilberts ansikten endast upplyses av en tändstickslåga.
Det som slog mig när jag såg den var vad den inte är känd för: hur otroligt gay den är.
Officiellt handlar den om två vänner, Gilbert och Hansson, vars dödspolartillvaro grumlas när dom blir kära i, och rivaler om, samma kvinna, Garbo.
Blaha blaha, säger jag.
För alla som inte är blinda, döva och kanske lite sena i utvecklingen är det uppenbart att detta snarare är en kärlekshistoria mellan Gilbert och Hansson.
Garbo är bara ett tillfälligt störningsmoment, vilket filmens slut visar med tydlighet (jag säger inget så har jag inget sagt). Det finns små inslag av mystisk, Dödens ö-aktig romantik som känns väldigt tysk och Ludwig II av Bayersk, och därmed förstås ökar på känslan för feeling i homoerotisk anda.
Dueller i snölandskap höjer naturligtvis också Guy Maddin-halten för oss som tycker om sånt.
Konstigt att ingen, vad jag vet, uppmärksammat detta faktum. Men kanske är det bara en tidsfråga innan man gör det, och börjar betrakta den som en pionjärfilm i historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar