Jag plockade upp Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear för en spottstyver på en serieloppis och tänkte att den måste jag läsa. Jag läser inte deckare i nån högre grad, men en om en kvinnlig privatdeckare i London 1929 måste man ju prova.
Den verkar väl sådär nu sen jag läst större delen. Det är inget stilistiskt mästerverk och det hade jag ju inte riktigt väntat mig heller - det är sällan deckare. En ganska stor del av boken upptas av Maisies tillbakablickar på kriget och upplevelserna där som sjuksköterska, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Både handlingen och språket bär på en del klichéer, men att bli förvånad över sådant i deckare är ungefär som att bli förvånad över att det blir mörkt på natten.
Istället finns det anledning att påminna om den främsta modärna brittiska detektiven: Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare från mellankrigstiden. Den första från 1923 och den sista från 1938 om jag inte minns fel.
Hennes deckare ligger verkligen på ett högre litterärt plan än vad man väntar sig i den genren. Dom är förstås ohjälpligt brittiska - det får man stå ut med.
Wimsey är en flugig aristokrat som då och då löser små kriminalfall som ren omväxling från det vanliga livet: dricka sherry, spela bridge, samla ovärderliga inkunabler und so weiter. Som en av de rikare männen i Storbritannien behöver han ju inte arbeta. Han kan i sina bästa stunder beskrivas som vimsig. Han har en butler och sidekick som en gång var hans underlydande i det Stora Kriget och sedan dess är hans trogne vapendragare. Wimsey var officer där, och drabbas vid ett minnesvärt tillfälle av post-traumatisk stress, eller granatchock som man kallade det då.
Någonstans i mitten av bokserien träffar han författaren Harriet Vane som han räddar när hon blivit oskyldigt anklagad för mord. Långsamt utvecklar sig deras relation till en romans, genom typ fyra böcker.
Rätt stor del av hans tillvaro går förstås ut på att sitta på en mer eller mindre möglig herrgård ute på engelska landsbygden, och det är som alltid rätt trist. Men, då och då händer det ju att han och hans medhjälpare har ärenden till den stora staden London och då blir det genast lite skojigare, och mer modärnt.
Skulle jag rekommendera någon av böckerna framför de andra är det Murder must advertise från 1933. Det som är bra med den är att handlingen vecklar ut sig i tre plan samtidigt, samt att den nästan helt tilldrar sig i London. Ett av planen är Wimseys vanliga värld. Den andra är en reklambyrå - Sayers hade arbetat som copywriter, och det märks att hon kan den världen. Den tredje är Londons dunkla halvvärld av depraverat societetsliv och narkotikahandel, vilket borgar för intressanta tidsbilder.
Wimsey är förstås ingen modärnist som den engelske aristokrat han är - han är i grunden konservativ och föredrar vintage-rödvin och Bach framför skojigare nöjen. Men i Murder must advertise kommer han tillräckligt nära den modärna världen för att man ska kunna ha roligt som läsare.
När jag var typ 13 gick den senaste tv-serieversionen av böckerna på TV. Jag var lite för liten då, så jag hoppas att jag får chans att se den igen nån gång. Jag får väl hoppas på TV9 som brukar köra gamla anglosaxiska deckarserier då och då.
Här är den modärnistiska vinjetten till serien som jag fortfarande minns:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar