Nu har jag äntligen klämt hela Berlin Alexanderplatz.
Det var ett styvt jobb, och man måste säga att Fassbinder gjorde ett också. Det är en nästan ofilmbar bok, full av stream of consciousness och dessutom skriven på talspråk.
Mycket av det går helt enkelt inte att omsätta i bilder, men serien är ändå fylld med märklig voice over-poesi och små textskyltar i frakturstil som ger associationer till stumfilm.
Det var en tung resa - Franz Biberkopfs väg genom de sämre lottades tillvaro på denna plats, i denna tid, är ingen picknick. De 14 avsnitten lullar tungt framåt, och man känner igen sig om man sett många Fassbinder-filmer som jag gjort. Dialogen har den där eftertänksamma, lite stiliserade tonen med plötsliga, hysteriska skrattanfall som mer är ett tecken på ångest och desperation än glädje.
I det sista tvåtimmarsavsnittet skippar Fasse den tidigare realistiska bilden av Berlin 1928 när han ska skildra Franz golgata-vandring på mentalsjukhuset och fläskar på med slakthusscener, sadomasochism, transvestitänglar och korsfästelse, med en blandning av opera, Kraftwerk och Horst Wessel-sången på ljudbandet.
Det liknar inte mycket jag sett. Jag är glad att jag både läst boken, och orkat se hela den fantastiska, blytunga serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar