It's that time of the year igen, och då måste jag förstås påminna om att världens bästa film, Dr Caligaris kabinett, fyller 90 i år. Sneda vinklar, målade svartvita skuggor och icke-diskret smink har aldrig sett bättre ut. Dessutom den stilige Conrad Veidt som världens första emo, sömngångaren Cesare. Se och förundras!
Men, den tipsade jag ju om redan för två år sen. Så jag tar tillfället att propagera för en annan hyfsat modärn rysare också.
Som motvikt till allt larvigt zombie-slafs som är så i ropet för tillfället tänker jag rekommendera White Zombie av Victor Halperin från 1932. Den handlar nämligen om riktiga original-zombies, såna som har med voodoo-religionen att göra. Och dom är naturligtvis både coolare och mer skrämmande än hasande trashögar som mumlar "brains, brains...".
Handlingen är rätt enkel. Ett nygift par åker på smekmånad till en liten karibisk ö (bad idea!!). En rik man som de träffar erbjuder dem att bo på hans plantage under deras vistelse där. Problemet är att den rike mannen blir lite förtjust i den unga frun. Och eftersom han har försänkningar i den lokala voodoo-svängen på ön, bestämmer han sig för att tillsammans med den lokala zombie-mästaren ta död på henne och återuppväcka henne som zombie, i hans våld!
Stämningen i filmen är märkligt drömlik, det känns som om stumfilmens dimmor liksom ligger kvar över den trots att det är en talfilm. Alla människor rör sig som om dom vore zombies, eller bara lite drogade.
Den demoniske zombie-mästaren spelas av Bela Lugosi.
'Nuff said.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar