Jag visste inte mycket om den här boken när jag bestämde mig för att läsa den. Jag hade sett bilder på Djuna Barnes, visste att hon hade bott i Paris på 20-talet (didn't they all?) och hade en vag uppfattning om att romanen var nåt slags minor classic med typiska tidsbilder.
Det var inte riktigt fallet.
I själva verket är detta en orättvist bortglömd total-experimentell skröna som utsätter läsaren för oanad ansträngning.
På sätt och vis stämmer det att boken ger en del tidsbilder. Det handlar, om man kan tala om handling, om Robin Vote, en femme fatale som går fram som en slåttermaskin i sin bohemiska vänkrets, och förför, utmattar och förgör de flesta hon kommer i kontakt med. En förbryllad äkta man och försmådda älskarinnor kantar hennes väg. Då och då nämns autentiska platser som Paris, Berlin och Wien, och tjugotalets årtal svischar förbi.
Men detta säger ingenting egentligen, för bokens verkliga huvudperson är dess stil, som inte liknar något jag tidigare läst. Språket vindlar och böljar fram i poetiska associations-sjok som man ibland måste läsa två gånger, långsamt, för att ta till sig. Trots detta känns det sällan sökt eller krystat utan märkligt självklart. Man kommer på sig själv med att tänka: "varför har ingen formulerat det så förut?!" Samtidigt som man förstår varför ingen gjort det.
Jag läste några kapitel av Joyce Odysseus när jag pluggade litteraturvetenskap. Det är hittills det enda jag läst som kommer i närheten av den här bokens komplicerade stil.
På baksidan av det exemplar jag lånade citeras Dylan Thomas:
"One of the three great prose books ever written by a woman."
Han kunde ha slutat efter 'written'.
Jag kanske återkommer till Barnes liv och verk i en senare post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar