Svensk-engelskt raffel

Jag såg en engelsk stumfilm på Cinemateket som inte var gjord av Hitchcock. Bara det är ovanligt. Dessutom var det en svensk-engelsk samproduktion vilket nog är ännu ovanligare. Samproduktioner under stumfilmstiden brukade vara med Tyskland och Frankrike.
A Cottage on Dartmoor, eller Fången n:r 53 på svenska, var Anthony Asquiths sista stumfilm från 1929. SF samproducerade och bidrog med Axel Lindblom som fotograf och Uno Henning i huvud/titelrollen.

Det är en historia om hur en frisör råkar skada en man under rakningen. Han blir anklagad för att ha försökt döda honom eftersom rakkunden börjat uppvakta en flicka på salongen som frisören är kär i.
Han döms till fängelse, och lyckas efter ett par år rymma. Under hans fängelsetid har flickan och rakkunden gift sig och fått barn, och flyttat till en stuga på Dartmoor-heden, naturligtvis i grannskapet till det fängelse som frisören just rymt från. Nu är han på väg mot denna stuga. Vad ska hända?



Jag blev mycket överraskad av hur bildmässigt filmen var uppbyggd. Mycket få, ganska korta textskyltar, men fantastiska bildkompositioner. Många närbilder, både på ansikten och föremål. Diagonala skuggor. Ofta bilder som helt utan ord för handlingen framåt. Blomman som flickan fått av frisören och bär på jackslaget är en sådan:



I en anspänd scen på frisersalongen striglar den svartsjuke frisören sin rakkniv. Runt omkring står kollegorna och fnissar, tisslar och tasslar om det som gör honom galen: att hans ständige rakkund uppvaktar hans flicka. Scenen är komponerad så att strigeln med rakkniven som svischar fram och tillbaka löper snett tvärs över bilden och liksom av en händelse 'skär av' halsarna på de sladdrande kollegorna i bakgrunden! Vilken perfekt beskrivning av hans känslor!



Ett annat intressant inslag är när alla tre i triangeldramat går på bio, flickan och mannen för att svärma, frisören för att spionera. På bion visas en fartfylld Harold Lloyd-komedi, och man får alltså se en stumfilm i stumfilmen. Det är rätt ovanligt. En hästliknande statist med runda glasögon i biopubliken är regissören Asquith själv - Hitchcock-style.



Och apropå Hitchcock - när handlingen tar vid några år senare ute på Dartmoor blir det Hitchcock-spännande på riktigt. När frisören dyker upp i stugan är han en skugga av sitt forna jag, blek, avtärd och trasig. Flickan är ensam hemma med barnet, poliserna letar efter rymlingen, och den äkta mannen är på väg hem. Vad kommer frisören att göra? Kommer flickan att avslöja eller skydda honom? Det blir ganska pirrigt.
Slutscenerna får en att undra om inte flickan faktiskt älskade den olycklige frisören trots allt. Melodramatiskt, men faktiskt gripande.



Tydligen är de två versionerna av filmen, den engelska och den svenska, ganska olika. Den engelska gjordes delvis om till talfilm. Dessutom är de klippta på helt olika sätt. Det skulle vara cool att se den engelska någon gång för att kunna jämföra.