Det är den första svenska film som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen medverkat i. Jag har inte sett en enda av deras filmer förut, och hade ingen uppfattning om dem.
De visade sig vara riktigt skojiga. Jag gillade särskilt den knubbige lille Släpvagnens besvärade ansiktsuttryck som var väldigt subtila och därför så roliga. Det är han som är polisen Paulus på en liten svensk skidsportort med ett pensionat dit det kommer bl a en ung flicka som ska hälsa på nån sorts onkel (Vilhelm Bryde i ondskefull monokel) och den lokala tangocharmören på pensionatet som hon kanske har chans på. Samtidigt pågår skorskalig spritsmuggling i en stuga i närheten full med ruffiga skurkar. Den långe och magre drasuten Fyrtornet är det lokala fyllot som oftast sitter i buren, men som tillfälligt släpps ut för att hjälpa till i köket(!) på pensionatet när en stor påskmaskerad ska hållas där. Han och polisen är gamla rivaler om kvinnan som blivit polisens hustru, och man får se hur uppvaktningen gick till på den tiden de alla tre var unga och ev vackra i en liten film i filmen med skrattretande orealistiskt smink och Fyrtornets ormande akrobatkroppsspråk. Pensionatsvärdinnan som spelas av legendaren Stina Berg har också ett gott och överårigt öga till tangocharmören.
Handlingen är en sån vindlande buskis/slapstick-pannkaka att man inte behöver säga så mycket mer om den. Man kan glädjas åt pensionatets bisarra träinredning i nåt sorts fornnordisk medeltidsstil, och finkläderna och kostymerna som bärs på maskeraden. Den är en riktig partyrökare i bästa 20-talsstil - det är ett faktum att 20-talet hade dom bästa partyfilmscenerna. Samt förstås dom danska komikernas samspel.
I en scen ska polis Paulus åka skidor, och det går som det går när danskar ska göra det - även om han officiellt inte är det här förstås. Miljön och slapsticken gav mig Snowroller-vibbar hela tiden ("Tyngden på dalskidan, älskling!") och det fanns t o m ett gäng tuffa skidåkarungdomar i 1925 års skidkläder som åker omkull allt som rör sig och är totalt samurajerna från Hökarängen.
Bäst av allt: polis Paulus tokbläcka på påskmaskeraden som slutar med en scen där han fylledansar med sig själv efter att alla andra gått och lagt sig. En av dom roligaste filmscener jag sett nånsin. (Näst bäst: Fyrtornet spottar ut en halv flaska svagdricka iklädd björnkostym.)
Filmen jag såg igår, Synd av Gustaf Molander från 1928, är en helt annan sorts film. Den är baserad på Brott och brott av Strindberg, men handlingen är flyttad till modärn nutid. Lars Hanson gör ett mellanspel i sin Hollywood-karriär och spelar Maurice, en fransk dramatiker som kämpar för att kunna försörja sin fru och dotter. Plötsligt ska en av hans pjäser sättas upp på Théâtre de Paris och en skådespelerska som stått modell för hans konstnärsvän blir anlitad att spela huvudrollen. Han blir alldeles begeistrad av hennes provläsning, och pjäsen gör succé. Hon är en vamp som strax förför honom och han lämnar sin fru med stora skuldkänslor, framför allt p g a sin dotter. Skådespelerskan är hårdhjärtad och önskar livet ur hans barn, och när barnet försvinner blir de båda dragna inför rätta anklagade för att ha fört bort och mördat flickan.
Det är en väldigt Strindbergsk historia, full med skuldproblematik, misstänksamhet mot kvinnors moral och bevekelsegrunder, samt lite fadersmystik.
Med det är en fin anlagd Paris-miljö också. Konstnärsvännerna samlas på den lokala bistron som drivs av Stina Berg - det är nu uppenbart att Stina Berg är med i alla svenska stumfilmer. Hon är kärv med ett hjärta av guld som vanligt när hon ser Maurice med sin skådespelerska och tänker att "det där går inte bra, du". Gina Manès, den franska skådespelerskan som spelar, eh, den franska skådespelerskan, är väldigt vacker på ett sånt där Gloria Swanson-sätt, med sneda kattögon och gnistrande tänder. Man kan nästan se det röda håret fast det är svartvitt.
Pjäsens scenbild är väldigt expressionistisk med lutande vita kors mot en svart bakgrund där skådespelerskan talar till en folkmassa i en scen som väldigt mycket påminner om en liknande i Metropolis:
När Maurice hos polisen ska redogöra för vad som hände i trappuppgången kommer de bästa scenerna. Först en händelse så som vittnen uppfattade den, hotfull med sneda vinklar och dramatiskt fallande skuggor. Sedan samma händelse ur Maurice' synvinkel, mer vardaglig, ljus och odramatisk. Jag tror det är första gången jag sett en sådan 'samma händelse ur två vinklar'-scen i svensk film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar