Såg om en film härom dan som jag såg för några år sen på Stockholms Filmfestival. En film av favoritregissören Guy Maddin, som jag skrivit om tidigare.
Han har ju alltid omfamnat stumfilmsestetiken och även den i tidiga ljudfilmer med taskigt ljud.
I The Saddest Music in the World placerar han också handlingen i ljudfilmens första tid, Winnipeg 1933 för att vara exakt. Händelsevis är Winnipeg Maddins hemstad.
Man känner igen tiden i kläderna och art déco-aktiga interiörer, men det är Maddins alldeles egna version av det tidiga 30-talet man får se.
Det är depression och Lady Port-Huntley, ägare till ett stort bryggeri, anordnar en tävling om vilket land i världen som kan framföra den sorgligaste musiken. Vinnarna blir belönade i "depression-era dollars". Folk kommer från hela världen för att spela det sorgligaste dom kan. De ställs mot varandra i dueller, Lady P-H fäller omdömet, och slutspelet rycker närmare. Tävlingen får speciellt stor betydelse för en dysfunktionell familj där fadern och den ene sonen varit rivaler om Lady P-H:s gunst. Fadern, som är läkare, har under sin alkade period råkat amputera fel ben på Lady P-H efter en bilolycka. Som kompensation har han konstruerat ett par benproteser i glas fyllda med öl.
Den ene sonen har kommit hem från New York som amerikaniserad affärsman och träffar en mystisk kvinna som tappat minnet och som tar levnadsråd av den binnikemask som hon har i magen.
Den andre sonen har bosatt sig i Serbien och kommer tillbaka för att spela Serbiens sorgliga bidrag på cello. Han är speciellt lämpad efter att hans son dött och hans fru har försvunnit. Han förvarar nu sin sons hjärta i en burk med sina egna tårar.
Ja, ni hör, och det är bara hälften. Allt är som vanligt i Guy Maddin-land. Winnipeg 1933 är ett sagoland i svartvitt och technicolor-färg med suddiga kanter. Snö, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar spelar en fortsatt stor roll. Lady Port-Huntley spelas av Isabella Rossellini i en platina-peruk med tiara. Hockeyspelare sjunger stämsång, folk åker rutschkana ner i öltunnor och begravningståg skrider fram på skridsko.
Det är som att befinna sig inne i en av dom där snökulorna med små landskap.
Maddins filmer brukar inte gå på vanliga biografer. Sedan denna har han hunnit göra fler filmer där han omskapar staden Winnipeg på sitt sätt. Det är väl dags att skaffa dom på dvd kanske. Jag återkommer när jag gjort det.
Se The Saddest Music in the World tills dess.
1 kommentar:
Skicka en kommentar