Nu är det bara några dagar kvar på utställningen med Lee Millers foton på Millesgården, men jag hann.
Lee Miller var en vacker kvinna som upptäcktes på gatan av Condé Nast, legendarisk tidningman, i slutet på 20-talet när hon var 19-20. Hon tecknades av Georges Lepape, legendarisk modetecknare, och hamnade på omslaget till Vogue, legendarisk modetidning. Så blev hon fotomodell. Hon hade precis rätt look: Hon var slank och atletisk med kort blont hår, ett fantastiskt ansikte och coola ögon.
Hon åkte till Paris, och kände genast att hon kommit hem. Där gjorde hon sig av med sitt ursprungliga namn, Elizabeth, och bytte till Lee som inte avslöjade om hon var man eller kvinna. Hon träffade Man Ray, legendarisk fotograf, och blev hans flickvän och modell. Hon blev intresserad av hantverket och började själv ställa sig bakom kameran. De utvecklade fotokonsten tillsammans, tills hon ruttnade på hans ständiga svartsjuka och drog.
Hon startar en egen fotostudio i New York, gifter sig med Aziz Eloui Bey och flyttar till Egypten och fotograferar, träffar surrealisten Roland Penrose i Paris och gifter om sig, fotograferar krigets vardag i London, och finns med bland de amerikanska trupper som befriar Dachau vars obeskrivliga scener hon också fotograferar. Slår sig slutligen ner på en lantgård i England.
Ett vindlande liv. Men det som gör henne speciellt intressant för en modärnist är förstås surrealismen i hennes bilder. Hon var i Paris när surrealismen var nyfödd och cool och det märks.
Man känner igen surrealisternas fascination för lösryckta mänskliga kroppsdelar. I hennes bilder blir allting ett potentiellt landskap - en skuggad rygg, krulligt hår. Ett verkligt landskap i den egyptiska öknen blir ett abstrakt räfflat mönster. Vardagliga ting förvandlas: En säck sprängfylld med bomull flyter ihop med molntussarna som driver på himlen, en hand bakom en repig fläck ser ut som om den just börjat explodera. Revan i nätet är en oväntad öppning mot något okänt.
Men den mest fantastiska bilden kunde jag inte hitta - den där Miller fotograferat ett par nyligen avskurna mänskliga bröst från en operation som hon lagt på en tallrik med kniv och gaffel vid sidan av... En bild vars surrealistiska äckelpotential slår det mesta jag sett i den vägen. Meret Oppenheims hopsnörda damskor på tallrik på riktigt, så att säga. Kanske det enda surrealistiska verk som bokstavligen sysslar med lösryckta mänskliga kroppsdelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar