Crome Yellow

Läste nyligen ut Crome Yellow av Aldous Huxley.
Jag har tidigare bara läst hans mest kända roman Brave New World som ju kom ut 1932 (tror jag) men som trots allt handlar om framtiden.

Detta är däremot samtida. Crome Yellow kom 1921 och är en milt satirisk skildring av hur några mer eller mindre konstnärliga människor sammanstrålar på ett lantgods (var får dom alla sina lantgods ifrån?) för att slappa lite på sommarsemestern. Huvudpersonen är en aspirerande författare som inte riktigt slagit igenom, tvivlar på sin förmåga, och är kär i en flicka som också finns med i kretsen.

Gott så. Romanen är tillräckligt underhållande som skildring av de intellektuella kretsar där alla citerar filosofer, författare och de senaste rönen om sexualpsykologi, men samtidigt har samma problem som alltid med personlig ångest över tillkortakommanden när det gäller både konstnärlighet och kärlek. Allt beskrivet med självironisk svärta.

Men, detta fungerar också som en initierad nyckelroman om den s k Bloomsbury-gruppen, med inofficiella porträtt av diverse existenser som rörde sig i denna informella grupp när det begav sig. Tyvärr är mina kunskaper om gruppen inte så stora att jag urskiljer särskilt många. Den enda jag med viss säkerhet känner igen är Lady Ottoline Morrell, konstmecenat och upplåtare av spelplan, nämligen godset Garsington som agerar förebild för det gods som i romanen kallas Crome (vad den Göteborgs-vitsiga titeln syftar på är inte helt klart.)

Vare sig man känner igen personerna eller inte är det en väldigt underhållande roman som avmätt dissekerar engelskt intellektuellt societetsliv på ett sätt som förmodligen går att spåra tillbaka till Jane Austen (även om jag själv aldrig lyckas hålla mig vaken genom hennes romaner).

Det återstår att ta reda på mer om Bloomsbury-gruppen för att kunna identifiera fler av människorna som driver runt i romanen.