Drullade hem sent en natt i helgen och såg det första avsnittet av Berlin Alexanderplatz med lite för många öl innanför skjortan. Det var kanske dumt. Förmodligen spädde fyllan på den ångestridna och liksom immiga atmosfären som omger huvudpersonen Franz Biberkopf när han lämnar fängelset för att klara sig bäst han kan. Man förstår varför han tvekade. I fängelset var tillvaron i alla fall förhållandevis trygg. Icke så utanför. Det känns som om det är ständig natt när han stöter på diverse människor som är lika desperata, men inte alltid lika hjälplösa, som han själv. Handlingen avbryts då och då av vita skyltar med lakoniska textmeddelanden i frakturstil, som dels påminner om stumfilmen förstås, och dels troligen ska fungera som nåt slags brechtianskt inslag.
Jag funderar på att fortsätta se serien först i höst, men jag får se hur jag gör. I så fall ska jag försöka hålla mig hyfsat nykter för att inte missa för många detaljer.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar