Vad är väl en bal på slottet...mot en nyligen utgrävd stumfilm. Det var en ovanligt stor publik jämfört med andra stumfilmsvisningar på Cinemateket som samlar dom närmast sörjande, vi som fattat grejen. Stämningen var högtidlig, för att inte säga upphetsad, vilket underströks av att det delades ut gratis rödtjut i foajén som på en vernissage. På sätt och vis var det ju det.
Det var mycket riktigt en melodramatisk film, full av den tidiga stumfilmens storslagna gester och pandasmink. De enda av skådespelarna jag kände igen på rak arm var Karin Molander, alltid med i Stillers filmer, och Ernst Eklund som såg ovanligt ung ut.
Matti Bye, pianisten, överträffade sig själv den här gången, och använde inte bara piano utan också ett par märkliga stränginstrument med spröd och mystisk ton.
Längst ner vid duken satt den legendariske Gösta Werner, snart 100, som någon påpekade sannolikt den ende i lokalen som faktiskt levde när filmen hade premiär 1915. Han har skrivit en biografi om Stiller som jag ska läsa vid tillfälle.
Tillfällen som det här ger mig hopp. Vem vet vad som kommer att hittas i ett gammalt hönshus i Spanien nästa gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar