Kris av Karin Boye

Har läst en tung bok igen (se tidigare post). Den här gången Kris av Karin Boye.
Jag har aldrig förstått kulten av Karin Boye som poet. Jag tycker att hennes dikter, åtminstone dom jag läst, är fadda och platta. Hon börjar ofta bra, men lyckas förstöra det på slutet med en formulering som sabbar rytmen och den poetiska stämningen. Som exempel kan man ta en av de mer kända dikterna som börjar: "Ja visst gör det ont när knoppar brister..." Den sista versen lyder:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Den sista raden bryter rytmen, och introducerar det osannolikt opoetiska ordet 'tillit'.
Av dom Boye-dikter jag läst är det alltför många som slutar på samma sätt.

Därför var jag svagt avvaktande när jag hittade romanen Kris för 10 kr på Myrorna, men slog till av nyfikenhet.
Och den var så bra!
Kanske var Boye en dålig poet, men att döma av denna var hon en fantastisk roman-författare.
Huvudpersonen i boken går igenom en personlig kris, då hon förlorar sin gudstro och bejakar sina känslor inför en kvinnlig skolkamrat.
Romanen är intrikat uppbyggd som en blandning mellan hennes dagliga liv med sina realistiskt beskrivna kval, och insprängda dialoger mellan tänkta personer som utifrån sina respektive filosofiska positioner diskuterar hennes 'fall' som en studie i mänsklig 'kemi' om man så vill.
Baksidestexten på pocket-versionen (utgiven på Delfinserien 2000) beskriver den som "Karin Boyes formmässigt mest avancerade roman".
Kan så vara. Jag vet bara att den beskrev livet på ett sätt som jag helt och hållet tog till mig utan att någonsin ha gått igenom någon religiös kris som huvudpersonen. Detta mycket på grund av språket. Jag tycker det är mycket svårt att förklara varför litteratur rör en på det sätt som den ibland kan göra. Jag kan bara rekommendera boken starkt.
Beskrivningen av huvudpersonens förälskelse är ganska vag, svårt att säga om detta berodde på upplevelsen i sig eller på att det skulle ha varit alltför vågat för den tiden att beskriva en persons känslor för någon av sitt eget kön helt matter-of-factly (romanen kom 1934).
Hur som helst har den upprättat min uppfattning om Karin Boye som författare.