fredag 17 augusti 2007

Zarah Leander på Cinemateket



Som bekant (?) är det i år 100 år sen Zarah Leanders födelse. Cinemateket kör därför välförtjänt några Zarah-rullar nu i augusti.

Hennes mest kända filmkarriär var förstås i Nazityskland under 30- och 40-talen. Men innan dess hann hon ha en miniatyr-filmkarriär i Sverige också, intressant för oss modärnister. Två av hennes få svenska filmer körs, Falska millionären från 1931 (i Stockholm 23 & 29 aug)och Äktenskapsleken från 1935 (i Stockholm 27 & 31 aug). Jag har naturligtvis sett båda på TV.

Ska man bara se en Zarah-rulle av dessa två ska man nog se den senare. Falska millionären, en tafflig tidig ljudfilm, parar ihop henne med hela 30-talssveriges favorit-komiker Fridolf Rhudin. En bakslug värmlänning med underbett och buskis-fniss som lätt känns lite osannolik i samma rum som Zarahs (förvisso även hon värmlänning) over the top-vamp med världens djupaste urringning. Underhållande på sitt sätt, antar jag.
Äktenskapsleken däremot är outstanding. Manus av Karl Gerhard (bara en sån sak) och ett par fantastiska sånger förstås. Zarah spelar en världsvan skulptris som gift sig och skilt sig tre-fyra ggr vilket grundat hennes advokats (spelad av Karl Gerhard!) privata förmögenhet. Nu kommer hennes senaste äktenskap i gungning när hon deltar i kampen om första priset i en skulpturtävling mot sin egen man som också är skulptör.
Skit i handlingen förresten. Lyssna på dialogen, häpna över meta-slutet (meta-slut?! i en svensk 30-talsfilm?!)och se Zarah och Karl Gerhard släntra omkring på party i en hipp funkis-lägenhet och bitcha blaserat med varann.

Bättre än så blev inte den svenska 30-talsfilmen. Men det är alltid något.

2 kommentarer:

Martin K sa...

Mest av allt önskar jag att få se Zarah Leanders debutfilm, Dantes Mysterier från 1931. Jag har sett en scen från filmen, där hon sitter som häxa på en kvast och sjunger.

elin lantto sa...

Jag tror det är den enda film hon gjort i Sverige förutom dom två nämnda, och den har jag inte heller sett.
Men i onsdags såg jag faktiskt den tyska La Habanera från -37, och den var riktigt pinsam på dom flesta sätt...
Filmer som är helt okej att se hemma för sig själv, men som gör en plågsamt generad när man ser dom i salong med hundratals andra.