torsdag 6 september 2007

Den lille mannen med dom stora ögonen



Now, who might that be?
En stump visslad Grieg kanske ger en ledtråd.

Just det, Peter Lorre.

Han har länge varit en av mina mest älskade favoriter, och nu har jag äntligen läst ut en tegelstens-biografi om honom, The Lost One. A Life of Peter Lorre av Stephen D Youngkin. Påbörjade den hösten 2005(!) men fastnade nån gång i slutet på 40-talet.

Det är en matig och seriös biografi, den första stora på engelska tror jag. De väldigt långa kapitlen utan delkapitel försvårade dock läsningen lite.
För en modärnist är förstås de tidiga kapitlen om 20- och 30-talen av störst intresse. En stor del av 20-talet hankar han sig fram på teatrar i olika tysk-språkiga städer, får efter ett tag större roller på teatern hemma i Wien, och söker sig slutligen, 1928, till Berlin där allting ju händer. Han gör succé, blir teaterstjärna och Berthold Brechts favoritskådespelare, inte minst p g a sitt säregna utseende. Man kan inte undgå att lägga märke till honom, så att säga. Demon-regissören Fritz Lang uppmärksammar honom, och ger honom huvudrollen(?) i sin första talfilm, M.
Därmed är hans öde beseglat.




Han blir filmstjärna, precis som han blivit teaterstjärna tidigare, men märker redan nu att regissörerna inte kan glömma hans roll som barnamördare i M. En viss diktator kommer så till makten och Lorre, som är jude, flyr till Frankrike tillsammans med många andra. Här går han arbetslös tills Alfred Hitchcock räddar honom till Storbritannien där han får rollen som gangsterledaren i Mannen som visste för mycket. Detta leder i sin tur till Hollywood, filmstjärneliv och livslång type-casting som mystisk europeisk skurk.



Peter Lorre hade tur som lyckades undkomma Hitler, och få en ganska lång och bitvis lyckad karriär. Samtidigt är det uppenbart att han hela sitt liv var frustrerad över att så sällan få visa vad han kunde utöver att vara exotisk och skurkig. Ett öde som ofta drabbat européer i Hollywood, men kanske särskilt honom. Hans privatliv var dessutom något stormigt, och han var tidvis narkoman.

Jag drömmer ibland om vad man kunde ha fått se honom göra och vara på film om han hade undkommit type-castingen.
Jag drömmer också om att med en tidsmaskin bli förflyttad till Berlin 1928, plötsligt förstå tyska, och få se hans melankoliska lilla ansikte däruppe på scenen. Fortfarande ung, med hela livet framför sig.

4 kommentarer:

Gustaf sa...

Övriga jämförelser åt sidan så är det lätt att se en viss likhet med Peter Stormares nuvarande karriär. Han tycks för evigt vara dömd av Hollywoods moguler till att spela europeisk, galen skurk. Betalar säkert räkningarna, men borde bli lätt enahanda i längden.

elin lantto sa...

Det stämmer, hans karriär är en riktig Lorre-historia. Hamlet regisserad av Bergman i Sverige - snuff-porrproducenten Dino Velvet (sleaze, någon?) i morgonrock som skjuter med armborst i "8mm" av Joel Schumacher i Hollywood...hm.

Gustaf sa...

I bladet idag: Stormare gör en roll i Norges Oscarsbidrag "Tatt av kvinnen" (baserad på Erland Loes bok "Blåst) om en vek man vars liv invaderas av en stark kvinna.

I Hollywood är han däremot aktuell med filmen ”Insanetarium” där han spelar (olidlig spänning, vad kan det vara?) en galen läkare ”som använder sina patienter som labbråttor genom att tvinga i dem läkemedel som förvandlar dem till sinnesrubbade köttätare.” I rest my case.

elin lantto sa...

Ja, där fick man Niagara-fallet på sin kvarn...