I söndags hade Ekman-sällskapet sin första sammankomst för hösten. Det var med anledning av Hasses födelsedag den 10:e som vi begav oss till Norra begravningsplatsen i Solna för att besöka hans grav. Det innebar också att jag för första gången fick se Göstas grav, som det ju ursprungligen är. Han ligger där liksom hans båda söner och hans hustru.
Jag hade förstås sett gravmonumentet av Carl Milles förut på bild. I verkligheten såg det något mindre ut än jag föreställt mig utifrån bilderna.
Ernst Rolfs grav såg vi också på vägen. Den var mycket tråkigare, en stor fyrkantig sten med texten: "Ernst Rolf Sångaren". Jag ska gå tillbaka någon annan gång och leta reda på Mauritz Stillers grav. Kanske någon annan modärnistisk grav också när man håller på.
Sen for vi in till stan för att gå på kafé. Vi ville naturligtvis välja ett passande kafé, och försökte först med Citykonditoriet. Det var stängt för renovering. Sen försökte vi med Vetekatten. Det var söndagsstängt. Redan i våras konstaterade vi att söndagar är en no go-dag när det gäller kaféer, trots att det är då folk har tid att gå på kafé. Amatörmässigt. Vi resignerade och slog oss ner på samma menlösa kafé på Drottninggatan där vi satt i våras, av samma anledning.
Efter mötet gick jag på Cinemateket och såg September Songs. En musikfilm som jag inte sett sen den hade premiär för drygt tio år sen. Filmen är av intresse för modärnister eftersom den handlar om Kurt Weills musik. Olika artister, både kända och mindre kända, framför olika Weill-sånger i en väldigt tysk fabrikslokal eller liknande där små mini-videor spelas upp på flera scener. Man får höra både välkända sånger från Tolvskillingsoperan, och lite mindre kända verk från den sena amerikanska tiden. För modärnister är den tidiga delen förstås viktigast, och den har den bästa musiken tycker jag. Stark öppning där Nick Cave sjunger Mack the Knife. Rätt självklar låt för Cave när man tänker efter.
Nästa chans att se filmen i Stockholm är den 24:e september.
8 kommentarer:
Jag var där i våras och irrade runt bland gravarna, hittade förutom Ekman och Rolf, även Viktor Sjöström och August Blanche och en hel del andra. Mauritz Stiller hittade jag däremot inte, det var ju en stor miss. Strindberg ligger ju där också, men den har jag heller inte sett.
Jag ska kolla nån utförlig guide så man kan beta av så många som möjligt vid ett tillfälle.
Minnesvärt gravmonument. Carl Milles håller uppenbarligen hårt på sin specialitet: homoerotiska motiv med nakna män i förvridna poser. Ängeln ser ut som om han just upptäckt att han har en tarantula sittande på sin vänstra skinka. Man förstår om han blev förskräckt.
Men det är kul med kyrkogårds-sightseeing. Själv ska jag inom kort bli granne med Kvibergs kyrkogård i Göteborg. Tänkte att ett av mina första projekt ska bli att leta rätt på Bildsköne Bengtssons grav. Den gamle tjyven lär dock ha en betydligt anspråkslösare sten än Gösta d ä.
Hittade denna guide till Stockholms kyrkogårdar:
http://hittagraven.stockholm.se
Gustaf, det stämmer; Milles verkar ha haft en lutning åt det hållet.
Bildsköne Bengtsson, ja. Han var också, ironiskt nog med tanke på smeknamnet, inte särskilt bildskön.
Martin, tack för tipset!
För ungefär tio år sedan ringde jag kyrkogårdsförvaltningen och erbjöd mig att ta hand om Ernst Rolfs grav eftersom jag tyckte den såg lite solkig ut. Då fick jag veta att underhållet av den var "betalt för evig tid" vilket lät alldeles utmärkt. En kort tid därefter snyggade man också till graven. Mys!
Jonas, det var ju rätt och riktigt gjort. Synd bara att det inte finns så mycket att snygga till, förutom att ta bort en och annan mossig fläck. Ernst Rolf borde egentligen ha haft ett gravmonument i Busby Berkeley-stil - gärna med inbyggd fontän.
Oh ja verkligen! Jag var inne på en sån där staty man kan gå in i av Rolf. Som frihetsgudinnan ungefär fast förgylld och större. Man ska kunna helst kunna se toppen av statyn från Uppsala. Underbart!
Skicka en kommentar