Gott nytt år!

Den ryska grevinnan

Satt uppe mellan 3 och 5 på morgonen mot julafton för att se filmen Den ryska grevinnan av James Ivory. (Jag hade inte hunnit lära mig inspelningstekniken på videon i föräldrahemmet.)
Jag hade skäl att tro att den var rätt kass, men jag var ändå tvungen att se den eftersom den handlade om Shanghai på 30-talet.

Den var kass.
Behållningen var miljöskildringen från Shanghai strax innan japanerna invaderar, med den märkliga internationella miljön - utlänningar från alla världens hörn som skapat egna små världar mitt i den kinesiska storstaden. Hektiskt nöjesliv med jazzklubbar och spelhålor.

Det mesta annat var sådär. Hela familjen Redgrave, verkar det som, spelar en rysk furstefamilj som flytt revolutionen i hemlandet och hamnat på avvägar i fattigdom i Shanghai. En av döttrarna försörjer familjen som danssällskap och halvprostituerad på en nattklubb, vilket accepteras av nödvändighet men med förakt av resten av familjen. En amerikansk diplomat som blivit blind i ett attentat startar en ny nattklubb och engagerar henne som värdinna. Naturligtvis spirar romansen så småningom medan resten av familjen planerar att lämna den hotade staden, lämna henne efter sig och ta hennes minderåriga dotter med sig.

Man fattar aldrig riktigt varför folk gör vad de gör, familjen R släpar på en irriterande "rysk" accent, och replikerna är så övertydliga att man skäms.

För ett par år sen läste jag Carola Hanssons roman Mästarens dröm som också handlar om västerlänningar i Shanghai under ungefär samma tid. Även den var märkligt likstel och småtråkig, trots den turbulenta tiden och platsen som skildrades.

Det kanske krävs kinesiska regissörer och författare för att fånga det här området på ett adekvat sätt.

Den stora färgskrällen

Innan jag golvades av vinter****sjukan hann jag gå och se Den stora färgskrällen på Liljevalchs, utställningen med 10-talskonst av Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström.

Den var väldigt fin.
I stora hallen möttes man av den där fantastiska filmsnutten där Isaac och Sigrid dansar tango, uppsmälld i jätteformat på långväggen. Har den inspelad på band från TV nånstans.
Detta gjorde en förstås på gott humör. Som jag hade hoppats hade man blandat Isaac, Sigrid och Leander och hängt i tematisk ordning istället för kronologisk. Kronologisk ordning gör mig illa till mods - den påminner en om att tiden går, och vem vill det? Man vill ju att det ska vara 1919 för evigt. Det var det ju å andra sidan på utställningen, eftersom 1919 var senaste tillkomstår för målningarna.

Isaac och Sigrid var förstås coolast, men det visste man ju redan. Leander Engström var genomgående småtråkig, inte bara p g a ett mesigare formspråk och färgval, utan också för att han alltför ofta valde att klampa omkring i fjällen och måla vattendrag. Isaac och Sigrid var stadsmålare, vilket utställningstexterna påpekade.


Men jag förstår varför den samtida kritiken talade om färgskräll. I en tid när måtten för bildkonst var Grindslanten och Carl Larsson, måste Matisse-elevernas verklighetsuppfattning ha exploderat som en nyårsraket i ansiktet. Stora feta penseldrag i våldsamma diagonaler. Skissartade kroppar. Maskliknande gröna ansikten. Lila himlar, blå träd. Stiliserade slagskuggor över rosa landskap. Huvva.

Många av motiven hade jag förstås sett förut, men en del bara på bild i mindre format. Vissa var helt nya, och sagolika.
Nere vid kapprummet fanns en liten fotokavalkad med en ung och stilig Isaac, och Sigrid som fashionista i oerhört moderiktiga (assnygga) kläder.

I shopen hade man som vanligt pricksäkert valt ut de tråkigaste motiven till vykort.
I ain't surprised.

Själens hemligheter

En extremt stressig tid - men nu har jag äntligen sett sista filmen i expressionistboxen från New York - Geheimnisse einer Seele från 1926. Jag visste inte ens att den var gjord av G W Pabst.

Den är en visuellt fin liten film om psykoanalys. En man spelad av Werner Krauss (Dr Caligari, no less) blir plötsligt rädd för knivar och har mordiska fantasier om sin fru. Detta uppträder ungefär samtidigt som fruns älskade kusin, en upptäcksresande, kommer på besök. Mannen har oroade surrealistiska drömmar på natten, och går till slut till en läkare, som förklarar hans problem i hippa freudianska termer.

Filmen var faktiskt menad som ett sätt att nå ut med de fortfarande ganska nya psykoanalytiska teorierna, även om Freud själv tydligen tyckte den var larvig.


Gamle Freud kan säga vad han vill om den saken. Hans teorier må vara spånade ur en galnings hjärna, men de har gett upphov till fantastiska drömscener. Ett runt torn växer gång på gång upp ur jorden, svängande klockor i ett klocktorn tar formen av kvinnoansikten, och en kinesisk gudabild blir levande. I ett träd i mörkret sitter kusinen i tropikhjälm och skjuter med gevär. Han ser ut som Dodd Osborne i Assar.

På västfronten intet nytt

Nu i november är det 90 år sedan eld upphör i första världskriget. (Formellt avslut kom först året därpå.)
Jag antar att det var därför som På västfronten intet nytt från 1930 visades på SVT.
Jag såg den för ca 10 år sedan då jag pluggade filmvetenskap, men kom inte ihåg så mycket. Därför passade jag på att se om den. Romanen av Erich Maria Remarque har jag inte läst.

Som ofta i tidiga ljudfilmer är ljudet paradoxalt nog rätt kasst. Bildmässigt inga direkta experiment, utan en ganska rakt berättad historia. Att amerikaner spelar tyskar är alltid märkligt, av någon anledning. En hel del stillsam humor förekommer, men utan att förminska meningslösheten och tragiken. Allt det man vet om hur livet verkligen tedde sig i en skyttegrav på västfronten hade inte kunnat visas på film 1930. Det är knappt möjligt ens idag. Det är kanske bara litteratur som går att använda till detta, och många skildringar orkar man knappt läsa.


Jag har varit intresserad av första världskriget sedan högstadiet, då jag hade historia som favoritämne. Som många påpekat har första världskriget blivit nästan helt överskuggat av andra världskriget, för vilket intresset bara växer, verkar det som. Lika många har lagt fram den uppenbara förklaringen till det - andra världskriget är en tydlig kamp mellan gott och ont där det goda segrar. Första världskriget är motsatsen - en helt meningslös och i stort sett obegriplig konflikt där nästan ingenting händer, utom att miljoner människor slaktas och lika många blir skadade för livet, fysiskt och psykiskt. Och det som är obegripligt är alltid mer intressant än det som är begripligt.

Dessutom ledde första världskriget indirekt till det andra. Utan det första världskriget kanske ingen Hitler. Att försöka tänka sig hur världen skulle ha varit utan första världskriget får tanken att svindla. Mellankrigstiden som den kallas skulle ha varit en annan tid, kanske utan namn.

Anita Berber - perversitetens prästinna

För ett tag sen läste jag ut en sensationsmättad biografi - The Seven Addictions and Five Professions of Anita Berber, Weimar Berlin's Priestess of Depravity av Mel Gordon.

Ja, ni hör ju själva. Går man på som en slåttermaskin redan i titeln har man en del att leva upp till. Och det gör både författaren och objektet.

För ett par år sedan läste jag en bok av samme författare, Voluptuous Panic - The Erotic World of Weimar Berlin. Som hörs har han mutat in en nätt liten nisch. Och här gräver han vidare i snusket, med samma lätt upphetsade tonfall som i den första boken.

Det finns få människor som lämpar sig lika väl för en andfådd sensations-biografi som just Anita Berber.


Hon gjorde sig en skandalös karriär som avantgardistisk och lättklädd dansös i Berlin och andra städer under det tidiga 20-talet. Hennes heydays sammanföll ganska exakt med den s k inflationstiden i Tyskland 1919-1923, då samhället var i upplösningstillstånd efter krigsnederlaget, ett gigantisch krigsskadestånd skulle betalas av, tusentals människor gick från rikedom till fattigdom på ett kick, en svajig republik hade utropats, filmcensuren var ett minne blott (för en tid), folk försökte försörja sig på bokstavligen vad som helst, och anything gick. Hon var på alla sätt ett med sin tid.
När hon inte dansade halv- eller helnaken på scenen gjorde hon skandal genom att klä av sig naken på restauranger, konsumera tokkvantiteter av alla kända droger, lägga omkull horder av män och kvinnor (mest kvinnor), och i allmänhet skita i att uppföra sig.
Hon var mager och blek, och underströk detta med kraftig svart make up som gjorde att hon såg ut som ett upp- sminkat lik. Hon uppträdde vid ett tillfälle i smoking och monokel, och när Fritz Lang behövde en dansös som kunde hotta upp stämningen i nattklubbscenen i Dr Mabuse der Spieler fanns det liksom bara en att ringa. I filmen kan man se henne iklädd denna svid. Hon hade en liten film- karriär vid sidan av dansen, och kan ses framför allt i Richard Oswalds filmer om känsliga ämnen som köns- sjukdomar, prostitution och homosexualitet, ofta med Conrad Veidt.

Ett leverne som hennes har sina risker, och efter att hennes karriär som dansös dalat betänkligt dog hon i förtid i gallopperande tuberkulos, 29 år gammal.

Anita Berber är på sätt och vis märkligt bortglömd idag, med tanke på att hon faktiskt på sin tid var en innovation på dansscenen, och dessutom levde ett sånt totalt Ozzy Osbourne-liv.
Men hennes minne lever upp då och då. Den tyske filmregissören och gay-aktivisten Rosa von Praunheim gjorde 1987 en film om henne, Anita - Tänze des Lasters, som jag haft turen att få se. Den är gjord för att se ut som en expressionistisk stumfilm med tidstypiska textskyltar ungefär som i Dr Caligaris kabinett. En ramhandling finns där en gammal tant som påstår att hon är Anita Berber strippar på Kurfürstendamm, blir hämtad av polisen och körd till hispan, där hon berättar "sin" historia.

Och i somras, när jag var i New York, fick jag dessutom tillfälle att besöka burlesque-klubben Dances of Vice, som tagit sitt namn efter just denna film.
Sånt är svårt att tro på, fast man varit med om det själv.

Mordiska händer

I New York i somras stötte jag på en fantastisk dvd-box på MOMAs shop: German Expressionism Collection från Kino som ger ut en massa stumfilm bl a.
Den måste jag naturligtvis ha.

Nu har jag sett film nr 2 (efter Dr Caligaris kabinett som jag naturligtvis redan hade), Orlacs Hände, eller The Hands of Orlac som den heter på engelska, från 1924.

Det är Robert Wiene igen, Dr Caligaris regissör, och det är Conrad Veidt från samma film som spelar huvudrollen.

För många år sedan såg jag Hollywood-remaken från 1935 med Peter Lorre, Mad Love, som i sig är riktigt bra. Perspektivet i den är skiftat från pianisten vars händer blir opererade till läkaren som opererar honom. I Mad Love är det Peter Lorre som lätt bisarr och kärlekstörstande läkare som har huvudrollen och, som han brukade, stjäl uppmärksamheten. Trailern till denna remake är f ö inslängd som extramaterial på boxen!

Ända sedan jag såg den, och hörde talas om att det fanns en tysk ursprungsfilm med Conrad Veidt i huvudrollen, har jag längtat efter att få se denna. Jag har ju ett gott öga till Conrad Veidt, en av stumfilmens största stjärnor, och tysk expressionism är aldrig att förakta. Nån gång i våras såg jag en Kino-trailer för filmen på nätet, och förstod då att jag nog skulle få se den också.

Perspektivet i original-filmen är alltså detta: Paul Orlac är en berömd konsertpianist som i samband med en tågolycka får sina händer förstörda. Hans hustru vädjar till operationsläkaren att göra allt han kan för att rädda händerna; musiken är ju hans liv! Läkaren får en desperat idé: en mördare har just blivit avrättad, och dennes händer står till förfogande, om ingreppet låter sig göras...
När Orlac vaknar upp i sjukhussängen, och på omvägar får reda på vad som hänt, blir det en fix idé hos honom - han har fått en mördares händer, och händerna vill fortfarade mörda...



Veidt har ungefär tre lägen i filmen: livrädd, lidande och avsvimmad. Sånt han gör bra. Jag har sällan sett en film där folk svimmar så ofta som den här - först svimmar han, sen hans fru, sen hembiträdet, sen han igen o s v. Det som är så fint med tyska stumfilmer, framför allt de expressionistiska, är att allt är så resolut icke-realistiskt. Skuggorna faller som bilor, människor vrider sig som maskar, och spärrar upp ögonen som galningar. Det är roligt att se Veidt liksom vackla tvärs över ett kalt rum förslavad av sina egna händer som fått ett eget liv och drar honom efter, inte helt olikt Gösta Ekman i Mannen som slutade röka. Skillnaden är att Göstas händer bara vill röka, Orlacs händer vill mörda...

Slutet är något av en besvikelse, eftersom allt förklaras på ett icke övernaturligt sätt. Jag är allergisk mot förklaringar.
Men jag ser fram emot mer av samma vara - jag återkommer när jag sett nästa film i raden.

Rolf de Maré på Dansmuseet

Äntligen kom jag till utställningen och den var så fin!

Fantastiska bilder, många av vilka jag aldrig sett förr, från Rolfs liv och verk. En eklektisk blandning av privata barndomsfoton, samlingar av krognotor och revyprogram, modärnistiska oljemålningar, filmer med en tokdansande Josephine Baker, indonesiska dansmasker och balettkostymer från 20-talet.

På en central plats hängde förstås det ljuvliga porträttet av Rolf (se ovan) målat av vännen Nils Dardel, och strax intill Dardels ganska kända självporträtt.

En uppslagen adressbok från 20-talet visade vilken kulturell kingpin de Maré faktiskt var vid den tiden. Rudolph Valentino i vit sportkostym flashar förbi på privata foton, liksom en stor del av Paris avantgarde-kretsar.

Efter en sekunds betänketid köpte jag den blytunga boken om de Maré av Erik Näslund som tidigare skrivit en fantastisk biografi om Dardel.

I boken finns ännu fler fantastiska foton man aldrig sett förr.
Jag återkommer i ämnet när jag läst den nån gång i vår.

Tills dess: gå och se utställningen! Den varar till 1:a februari.

Halloween-special: Tänder & tentakler

Nu är det Halloween igen och dags att fira den med att titta på lite modärnistisk film.

I år satsar jag på två filmer, sinsemellan väldigt olika, men ändå med en skruvad connection.


Den första är Shadow of the Vampire av E Elias Merhige från 2000.
Man kan säga att det är den tredje filmen i en kuriös Nosferatu-trilogi. Den första var förstås stumfilmen från 1922, den andra var Werner Herzogs nyinspelning av samma historia från 1979.


Den tredje filmen handlar om inspelningen av den första, med en lite annorlunda take.
F W Murnau far till Tjeckoslovakien 1922 för att filma Dracula. Eftersom rättigheterna till romanen inte går att fixa ska alla karaktärerna ha nya namn, inklusive Dracula. Väl på plats presenterar Murnau de varierat jobbiga skådespelarna för sin nye arbetskamrat: Max Schreck. Murnau påstår att han kommer från Max Reinhardts teaterensemble och är extremt proto-method; han föredrar att befinna sig in character hela tiden för att få de rätta vibbarna. Med tidens gång börjar den av blodförlust reducerade crewens medlemmar misstänka att Max Schreck inte är nån vanlig skådis.


Den andra är The Call of Cthulhu av Andrew Leman från 2005.
En neo-stumfilm (dom är inte så många) byggd på en av den gamle 20-talsskräckförfattaren H P Lovecrafts mest kända noveller. En döende professor lämnar en bunt gamla manuskript till en yngre släkting. Släktingen börjar gå igenom dessa, som handlar om professorns forskning kring den mystiska Cthulhu-kulten. Bit för bit sätter släktingen samman hans rön, gör egna efterforskningar, och blir alltmer varse den hemska, den skräckinjagande , den fullständigt förfärliga sanningen om Cthulhu...naturligtvis blir han galen på kuppen.


Filmen är minutiöst utformad som en stumfilm från 20-talet, med light-expressionistiskt ljus och skugga, accentuerande smink, och textskyltar, allt inspelat med den berömda(?) Mythoscope-tekniken av The H P Lovecraft Historical Society.

Blöd i natt!

Fest i depressionens tecken

Det blev en fin fest på danspalatset Chicago förra helgen, anordnad av Ekmansällskapet och TOFS. Den officiella benämningen på balunsen var Depressionsfest, och det kändes ju skrämmande aktuellt, mer så nu än när vi började planera den för några månader sen...

Chicago, som inte är färdigrenoverat, var en ruff lokal, men det fungerade ändå. Dess pièce de résistance var bardisken, en vågformad sak med svagt inåtlutande frontpanel, som är bland det mest neo-art déco man kan se i Stockholm tror jag.
Bakom baren svettades ideellt arbetande bartenders med att langa fram tidstypiska cocktails som Manhattan och Gröna Hissen.
Två dj:ar spelade passande stenkake-hits, ett jazzband spelade, vår Ekmanstyrelsemedlem Clara sjöng, och folk dansade klädda i utstyrslar från 1923 till 1945 ca.
Det var väl något fler som satsat på 40-talet än 20-talet, men för mig fanns det förstås bara ett val.

Som ni ser på bilderna blev det fin stimmung trots att ingen rökte. Det hade förstås varit prickarna över ä, men man kan inte få allt.

Nästa år kanske vi slår på ännu större, om Ekmansällskapet blir en succé.
Denna fest blev i alla fall i stort sett det.

Modärn museihöst

Modärnister har en hektisk höst framför sig.

Tre museiutställningar just nu är ett must see för den modärnt lagde.

Jag talar förstås om:


Moderna museets utställning om Max Ernst, en av de märkligaste av alla modärnisterna. Dadaist, surrealist och collagefantast, bl a.


Liljevalchs utställning Den stora färgskrällen om Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström, tre av de svenska fauvisterna.


Dansmuseets utställning om Rolf de Maré, modärnistisk konstsamlare, grundare av Svenska Baletten i Paris, upptäckare av Josephine Baker m m, samt förstås Nils Dardels närmaste vän.

Den sista ser jag mest fram emot.

Spioner och internatskolor

Lite utanför kärnverksamheten egentligen, men jag och Clara, min modärnistvän, gick och såg Another Country på Cinemateket i torsdags.

Det var bra många år sen jag såg den och jag har aldrig sett den på duk, så det var värt en sväng.

Det är alltså en fiktionaliserad tolkning, typ, av Guy Burgess uppväxt - Burgess som senare blev en av de världsberömda Cambridge-spionerna. I filmen är han uppdelad i två personer (tror jag), en som är homosexuell och en som är kommunist. Jag antar att man försöker ge nåt slags möjlig förklaring till det senare landsförräderiet i en skruvad överklassuppväxt på en instängd, intolerant plats.
30-talet märks inte särskilt mycket i filmen - internatskolemiljön känns snarare urgammal. Det är en typisk anglofil-film samtidigt som anglofiler egentligen borde springa fort åt andra hållet. En inblick i det engelska internatskolesystemet är inget som ger mersmak, om man säger så.

Men, det är en riktigt bra film. Den visas igen 16.30 tisdag 7:e oktober i Stockholm.

En perfekt stumfilm

Nåja, av nästan 2 timmar återstod 1 timme och 10 minuter. Men vilken timme!

Den levde helt upp till hypen och det graal-liknande skimret, som ju skulle ha kunnat bero på att få sett den sen den fick premiär.

Gösta Ekman fixar två roller, och lyckas ge båda sina helt egna karaktärer med mycket små medel. T o m när de två männen är likadant klädda visar han vem som är vem enbart med hjälp av små skiftningar i kroppshållning och ansiktsuttryck. Det är mycket bra.

Ett stort mått av monokel-slapstick förekommer (alltid skojigt) och jag blev förvånad av att se Hans Albers som skurken i den andra monokelrollen.

Allt verkar bli queer utan ansträngning så fort Hjalmar Bergman är inblandad (manus efter egen novell) - så även här. Inte lika mycket som i Flickan i frack i somras kanske, men ändå så att man anar det.
Varför markisen inte älskar sin hustru får man ju inte veta förstås, men man kan gissa. Gösta spelar honom med påfallande androgyn-feminint kroppsspråk, blasé attityd, och en dekadent glimt i ögat. Hans fru uppträder i en tidig scen klädd i herrkläder med ridspö(!). Förmodligen kan detta förklaras på nåt sätt av dom försnillade 50 minutrarna, men i alla fall.

Jag citerar Bengt Forslund i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman:

"Något publikt gensvar fick inte filmen, därtill var den nog alltför sofistikerad för en svensk publik, men Gösta Ekman hävdade långt senare att det var den av hans filmer som han satte över alla andra: "Det är min bästa filmprestation hittills. Det är också den som jag tycker bäst om av alla som jag gjort.""

Tänk att jag fått se den! Jag hoppas jag får tillfället igen.

Gösta Ekman - En perfekt gentleman

Lördagen den 28:e september kl 13.00 på Filmhuset i Stockholm blir det once in a lifetime för stumfilms-älskare och Gösta Ekman-aficionados.

Då visas nämligen, med hjälp av Ekmansällskapet, stumfilmen En perfekt gentleman från 1927. Gösta Ekman spelade de två huvudrollerna (!) och regisserade också tillsammans med Vilhelm Bryde. Manus skrevs av Hjalmar Bergman, som skrev en hel del filmmanus under 20- och 30-talen.
Jag vet inte mycket om handlingen annat än att den är en förväxlingskomedi förlagd till ett mondänt Frankrike.
Däremot vet jag att det var den av sina egna filmer som Gösta Ekman tyckte bäst om själv, enligt utsago.
Jag har förstås känt till den länge, men inte vågat hoppas på att jag någonsin skulle få se den. Men nu är det dags!

Boka biljett (70 kr) på Sällskapets adress: ekmansallskapet@gmail.com
Ni får inte heller missa den.

Nancy Cunard

Lyssnade på Stil i P1 i fredags. Ett stundtals utmärkt program med en märklig stream-of-consciousness-stil; ett inslag om en viss modeskapare leder till ett reportage om matkulturen i regionen där han föddes vilket leder till ett reportage om hur denna regions huvudbonader påverkat det globala dammodet vilket leder till en annan modeskapare vilket leder till osv...typ.

De har ofta haft intressanta modärnistiska inslag, och i fredags handlade det om Nancy Cunard. Hon måste nog, i brist på bättre, kallas en personlighet.

Hon var född av amerikansk mor och engelsk far, och växte upp i England. Hennes far var arvtagare till förmögenheten intjänad på den världsberömda Cunard-linjen, så hennes uppväxt var av högrestånds-typ.
På 20-talet revolterade hon mot sin bakgrund genom att flytta till Paris, umgås med konstnärer och anarkister, festa vilt, ha ett förhållande med en svart amerikansk jazz-musiker (uh-oh...), och så där i allmänhet väcka uppseende. Vid något tillfälle, efter den senaste skandalen, sas en av en hennes äldre bigotta släktingar ha muttrat: "What is it this time? Drink, drugs, or n*****rs?" Håhåjaja...

Men hon var även en spindel i nätet när det gällde modärnistisk kultur. Inte bara förekommer hon mer eller mindre retuscherad som karaktärer i samtida romaner - hon grundade också bokförlaget Hours Press 1928 och specialicerade sig på experimentell litteratur som andra förlag inte vågade satsa på. Hennes ärvda förmögenhet gjorde att hon kunde ta den risken. På så sätt blev t ex Samuel Becketts poesi separat-utgiven för första gången med Cunards hjälp.
Genom sin pojkvän blev hon också medveten om de svarta amerikanernas liv och situation i ett land av lagstadgad segregation och rasism. Hon besökte Harlem under dess konstnärliga renässans och blev imponerad av den kulturella blomstring hon såg där. Hon gav därför ut en antologi med prosa och poesi, Negro, skriven av afrikansk-amerikanska författare, på sitt förlag i början på 30-talet.


Slutligen gjorde hon ett stort intryck estetiskt. Hon var mycket smal, blek, och blond med kraftigt svart ögonsmink, och bar framför allt fler armband än alla andra - armarna var ofta täckta från handlederna upp på överarmarna med breda ringar av olika material. Eventuellt använde hon dem som tillhyggen, hänsynslöst nog. Hennes stackars pojkvän dök en gång upp med väl synliga blåmärken och tillfrågades om han råkat ut för en bilolycka. "Nej, en armbandsolycka", svarade han.

Hör mer på Stil! Programmet ligger kvar på P1:s hemsida en månad. Det finns en fet bok om Nancy Cunard av Bertil G Lagerström: Rebell i grön hatt. En bok om Nancy Cunard och hennes värld. Går kanske att hitta på bibblan. Det var där jag köpte mitt makulerade ex.

Carl Theodor Dreyer på Cinemateket

Aaaah! Cinematek-hösten har börjat!

Äntligen blir det stumfilm-fest igen. Under september och oktober visas filmer av den store dansken Carl Theodor Dreyer. Hans dignitet kan bl a utläsas av att det var hans gamla smoking som Lars von Trier insisterade på att bära på filmfestivalen i Cannes för några år sen.

Jag såg ett par av hans filmer sistgången det var Dreyer-retrospektiv på Cinemateket, missade andra. Nu kanske jag får chans att uppdatera. Om det går tänker jag t o m se om en del.

Grejen är att många av Dreyers filmer inte är så modärnistiska - han sysslade mycket med att gotha ner sig i medeltiden och diverse skräck-ämnen. Men naturligtvis är även dessa filmer mycket bra.

Av dom jag sett vill jag särskilt rekommendera två:

Blad ur Satans bok
18:e september 18:00

En episodfilm kraftigt inspirerad, skulle jag tro, av D W Griffiths mastodontfilm Intolerance.
Hin Håle vandrar på jorden i olika tidsepoker och sprider allmän (ursäkta) jävelskap.
Om jag inte minns fel förekommer också en modärn episod.

Mikaël
3:e oktober 18:00

En av dom rejält ovanliga gay-stumfilmerna (gles genre). Samma historia som Mauritz Stiller filmade 1916, efter en roman av Herman Bang. Dock är gay-temat avsevärt tydligare i den här filmen, så pass att man blir förvånad (vi snackar en film från 1922 här!). En stor konstnär blir övergiven av sin favoritmodell/pojkvän för en vacker kvinnas skull.

Be there or be straight.



För mer info om denna genre se Queer Silents i länklistan.

Svart snipig social satir

Nu i slutet av sommaren har jag plockat upp en gammal bekantskap på nytt. Jag har börjat läsa Trouble for Lucia, den sista delen i den s k Lucia-sviten av E F Benson.

Det är en oerhört skruvad social satir om en samling människor som bebor två fiktiva engelska byar. Huvudperson är Lucia, en medelålders dam med konstnärliga intressen och oerhörda pretentioner. Samtliga böcker handlar om hur hon och hennes likaledes konstnärliga, pretentiösa "vänner" och rivaler (ofta ett och samma), skryter inför varandra med sina kultiverade intressen, försöker bräcka varandra med sofistikerad smak, backstabbar varandra hänsynslöst och snipar ur sig knappt märkbara sarkasmer ur mungipan över bridge-borden.

Det är väldigt roligt och oerhört elakt hela tiden. Det kan påminna om P G Wodehouses böcker, men Benson är djupare, svartare, och närmare verkligheten.
Böckerna skrevs under 20- och 30-talen, vilket märks på enstaka detaljer här och där.

De har filmats för TV, och det skulle vara roligt att se, samtidigt som jag undrar om bildmediet lyckas fånga alla finkalibrerade antydningar.

Cyniska anglofiler med en realistisk bild av mänskligheten har mycket att hämta här.

När grisar flyger

Gick på Kulturhuset i tisdags och såg grisfilm.
Ingen motbjudande gullig gris à la Babe, utan ett kedjerökande, vinpimplande flygaress från första världskriget gone bounty hunter.
Naturligtvis kan det bara röra sig om en film av Hayao Miyazaki, Porco Rosso från 1992.

Mitt intresse för första världskriget och dess stridsflyg gjorde den till ett måste.
Miyazakis bild av mellankrigs-Italien är lite parallell förstås.
Adriatiska havet är fullt av flygpirater som anfaller kryssningsfartyg och emellanåt chillar på en liten ö med ett hotell där fröken Gina sjunger franska ballader. Där häckar också Porco Rosso, flyghjälten från kriget, som under mystiska omständigheter förvandlats till gris, och nu försörjer sig på att rensa upp i piratträsket. Han har ett gott öga till fröken Gina, och det har också hans rival, amerikanen Curtiss med fyrkantig haka och filmstjärnedrömmar.

Efter att ha fått sitt plan nerskjutet drar sig Porco tillbaka till sin gamle mekaniker, och får oväntad hjälp av hans unga dotter som bygger upp planet från scratch med hjälp av mekanikerns oerhört stora familj. Sen väntar den stora slutfajten med Curtiss där en större summa pengar och mekanikerns dotter ligger i potten. Om Curtiss vinner flygtävlingen har hon lovat gifta sig med honom, och det får inte ske.



Inget kan jämföras med Miyazakis filmer; hans märkliga världar bara är som dom är utan förklaringar. Europa är en exotisk kontinent, i sig ett parallell- universum. Italien bär vaga likheter med verkligheten ca 1930, samtidigt som horder av skäggiga goggle-bärande flygplanspirater med Kapten Haddocks humör går lösa där.

Hur Porco Rosso blivit en gris förklaras aldrig, och han blir inte återtrollad på slutet som han skulle ha blivit hos Disney. Filmen slutar därför i ett melankoliskt tonfall som jag inte skulle vänta mig från det stora animationsimperiet i väster.
Å andra sidan har jag heller inte hört så många grisskämt på den här sidan av Göteborg. Eller läst, snarare, i den engelska textremsan. Undrar hur det blir på japanska?

Den 29:e augusti har filmen premiär på Zita efter 16 år. Gå och se. Det är den värd.

Picknick i solen (!)

Mot all förmodan blev det verkligen sol den 3:e augusti, åtminstone större delen av dagen. Därmed kunde den årliga (andra året!) pilsnerfilmspicknicken i Galärparken på Djurgården genomföras utan besvär.

Gästerna var delvis andra än förra året, och det var bra, för på så vis fick Ekmansällskapet nya stödmedlemmar. Man tackar.

Vi åt gravlax, drack snaps och lyssnade till en ny stödmedlems flådiga resegrammofon - se bilden! Notera den inbyggda lilla tratten till vänster nertill på maskinen. (Vinkeln är tyvärr inte optimal.)

När regnet väl kom tog vi vår tillflykt till det lilla lusthuset vid Biologiska museet, där vi fortsatte att dricka större mängder alkohol och lyssna på musik. Resegrammofonen hade rest sin väg, så istället för modärna musikmaskiner fick vi nöja oss med moderna. Musiken var dock väldigt modärn.

Vi bröt upp betydligt senare än väntat, och en del av oss lullade iväg till nya vattenhål, helt i onödan.
Men det är en annan historia.

King Kong

Medan jag fortfarande hade New Yorks skyline i färskt minne passade jag på att se den senaste King Kong-filmen från 2005 av Peter Jackson.

Öppningen är fin med ett kaleidoskopiskt svep över Manhattan, tidigt 30-tal. Depressionen har gått som en slåttermaskin över stan, folk står i brödköer, sover på gatan, värmer sig vid brinnande tunnor, letar ätbart bland skräpet etc - och över alltihopa hör man Al Jolson skråla I'm Sitting On Top Of The World. Där satt den den.

Jag kände igen karaktärernas namn från mitt första möte med King Kong i nåt slags serieversion med kackiga Starlet-teckningar som jag läste som barn, innan jag såg filmen från 1933. Här får dom utmärkt kött på benen av Jack Black, Adrien Brody, Naomi Watts m fl, och början av filmen, i hamn och på båten innan man nått ön, är riktigt underhållande Hollywood-matiné.

Men väl på ooga-booga-ön ballar Peter Jackson ur och serverar marscher genom djungeln, slagsmål med skogstokiga infödingar, skenande dinosauriesträck och ännu mer marscher genom djungeln som aldrig, aldrig tar slut. Filmen hade lätt kunnat kortas med en timme och vunnit på det. Nu blir sådant som ska föreställa rafflande bara långtråkigt. Man får en ond, ond flashback tillbaka till Sagan om astråkiga ringen...
Ett annat problem, som Jackson inte rår för, är att jag helt enkelt inte köper människor som blir kära i apor. Särskilt inte mastodont-apor som går bärsärkargång, bashar byggnader och kastar personbilar omkring sig som plockepinn. Men det hör ju till storyn. Han kunde dock ha låtit bli scenen där en förrymd Kong åker spontan-skridsko på en märkligt öde isplätt med den förälskade flickan bokstavligen i handen. Det finns gränser för pinsamheterna.

Så jag antar att det var New York-miljöerna som var filmens behållning.
Inte första gången.

Pilsnerfilmspicknick

Efter ännu ett större datahaveri hemmavid är jag tillbaka.

Äntligen har datum satts för den årliga (ett år hittills) pilsnerfilmspicknicken i Galärparken på Djurgården. Söndagen den 3:e augusti kl 13.00. Tidstypiska (20- till 40-tal) kläder är ej ett krav men uppmuntras. Medhav mat och dryck. Resegrammofon kommer att spelas.

Måtte värmen hålla i sig!

Freak Show

Måste påminna (lite sent, ska erkännas) om att HBO-serien Carnivàle nu går på TV2 lördagar 20.00.
Det var inte en dag för tidigt - snarare en dag för sent. Jag såg seriens första säsong sommaren 2003(!) på en kanal inte alltför nära mig, vilket förklarade de diagonala ränder som löpte över rutan utan avbrott. Sånt kan förstöra TV-tittarens tålamod. Men här är den igen, utan ränder.

Jag skulle beskriva den som ett slags Freaks möter Vredens druvor möter Twin Peaks, typ. Det är dammigt, det är deppigt, det är 30-tal, och ett cirkus- och sideshow-följe drar runt genom Oklahoma. Cirkusmänniskorna befästs av allehanda övernaturliga åkommor och hemligheter ur det förflutna. Samtidigt, i närheten, får en predikant apokalyptiska vibbar som tvingar honom att agera. Det mörknar över den dammiga vägen...

Den slitna, svettiga 30-talsmiljön är väl fångad, och atmosfären är tät och olycksbådande. I en av huvudrollerna känner man igen Michael J Anderson, mest känd som den dansande dvärgen i Twin Peaks.
Tydligen var serien inte tillräckligt mångas kopp te eftersom den lades ner efter två säsonger, trots en fan-kampanj.
Förhoppningsvis får vi se båda i ett svep nu.

Staden som aldrig sover

Nu fungerar det igen.

Kom nyligen tillbaka från den stora staden i väster. Ett mycket modärnistiskt resmål förstås. Det fanns många art deco-skyskrapor att titta på, och en hel del modärn konst på Museum of Modern Art.

Vi promenerade i Greenwich Village, en gång i tiden konstnärskvarter, och tog tåget ut till Coney Island där vi badade och åkte pariserhjul.

Det mest modärnistiska var dock besöket på Dances of Vice, burlesque-klubben som den här gången hyrt in sig på den ståtliga Montauk Club i Brooklyn. Kvällens tema var Shanghai mellan krigen, så många hade tagit på sig sina finaste kinesiska sidenjackor och -klänningar. Även undertecknad.

Någonstans i det lilla bildspelet finns jag med. En lyckad kväll, alltså.

Soppatorsk

Om ni hör nåt i luften som surrar så kan det vara ljudet av mitt hushålls bredbandsuppkoppling som sakta disintegrerar.

Jag återkommer när datahaveriet är löst...

Modärnistisk multimedia

För ett tag sedan fick jag i present en multimedia-produkt, Svensk modernism 1905-1940 - viljan framåt, en cd-rom om svensk konst från denna tid, gjord i samarbete mellan Moderna Museet, Norrköpings Konstmuseum och Norstedts.
Nu har jag äntligen tagit en titt på den.

Den är utgiven 1997 och därför en smula daterad tekniskt sett. Utgångspunkten är en stor samling svenska och (märkligt nog) utländska konstnärer som man kan klicka på och få fram biografier och galleri. De enskilda konstverken ackompanjeras av ljudkommentarer. Det larviga med dom är att vissa inte härrör från konstvetare eller museifolk, utan från andra kulturmänniskor som uttalar sig lite hur som helst. Jag antar att det är menat som nåt slags kontrast, lekmännens åsikt, men jag är inte intresserad av annat än initierade kommentarer.

Därutöver finns det ett arkiv med t ex Cabaret Voltaires programförklaring i faksimil eller utdrag ur modärnistiska filmer som Metropolis och Pansarkryssaren Potemkin.
Som extra-trams finns lite barnsliga övningar där man kan göra egna kubist-målningar med pixlar eller kombinera ljud med färg a la Vassilij Kandinskij.

En trivsam produkt, även om jag kan det mesta sen tidigare.

Asta och flickan i frack

Stumfilms-orgien är över för den här gången.
Det var som jag drömmer om att Pordenone måste vara. Mina drömmars stad.

Jag och min modärnist-vän Clara satt i Bio Victor på Filmhuset tre kvällar i rad och såg stumfilmer från olika länder och tider. En del var långa, en del var korta, en del var bara fragment eller trailrar från i övrigt försvunna filmer. Språken på mellantexterna varierade, men det var ofta holländska. Dock fick man en textad simultanöversättning till engelska, som svajade lite språkligt sett.


Den första kvällen fick vi se en rafflande trailer från en förlorad tysk film med Asta Nielsen, som verkade mycket lovande. Den får man fortsätta att fantisera om. Samma kväll visades en annan tysk film med Asta som tyvärr var något av ett sömnpiller med vissa logiska luckor. Det kändes ungefär som om en akt blivit borttappad på vägen. Men Asta var bra förstås. Det är roligt att ha sett henne i en film från 10-talet, hennes verkliga heydays.

Den verkliga behållningen med hela festivalen var dels en halvtimmeslång italiensk film från 1919, Umanitá, som är en av de märkligaste filmer jag sett. En antikrigsfilm i metaforform om ett barn som drömmer att hela mänskligheten utplånats i krig och bara han och hans syster finns kvar. Bisarrt nog kom jag att tänka på Derek Jarmans postapokalyptiska film The Last of England när jag såg den.


Dels, förstås, Flickan i frack av Karin Swanström från 1926.
Vilken film!
Allt är som vanligt på ytan, men där under är allting queer. Det är förstås ingen tillfällighet att den bygger på en roman (och ett manus därefter) av Hjalmar Bergman.
Det finns en massa sådana ögonblick. Katja, huvudpersonen, släntrar genom balsalen och bugar för alla flickorna vid väggen, som ser förskräckta ut. Hon landar en jättesnaps och röker cigarr som en skorsten. Hon dansar med en av flickorna. Hon dansar även med sin pojkvän som förfärad föser ut henne på balkongen, och får trösta henne. Den åldrige rektorn ser genom sina tjocka dimmiga glasögon två pojkar som håller om varandra på balkongen. Det gör även det Fogelstad-liknande intellektuella kvinnokollektivet som huserar på pojkvännens släktgård, när de dyker upp morgonen efter sovande bredvid varandra i hästdroskan (se ovan - jag var bara tvungen att visa bilden en gång till!).
Situationer återkommer då det är möjligt att, om man vill det, se något i bilden som officiellt inte finns där. Det gäller förstås även kvinnokollektivet på gården, som innehåller åtminstone en medlem som skulle kunna uppfattas som lesbisk p g a sina tidstypiska attiraljer och manér: kort hår, byxor och monokel i kombo med cigarr/piprökning och ett självsäkert kroppsspråk.
Ordningen kan väl sägas vara återställd i slutet, men innan dess: så underbart!

Massor och massor med stumfilm!

I lördags kväll såg jag äntligen Clownen från 1926 med Gösta Ekman, som legat ett par månader och väntat på rätt tillfälle.

Vilken film! En sjutusan till melodram, vilket är helt okej i stumfilm, men sällan annars. Cirkus och clowner är inte heller min kopp te i vanliga fall, men allt blir behagligt i en stumfilm.
Särskilt om det är Gösta Ekman som är clownen. I början av filmen strålar han på ett sätt som stillbilder inte riktigt kan göra rättvisa, och är så barnsligt glad och snäll och lycklig (och vacker) att man blir rörd. I slutet av filmen, när skuggorna har fallit över hans rollfigur, är han plötsligt en annan person. Inte en spillra av sitt forna jag, som det brukar heta, utan dess motsats: ett dystert, bittert vrak, märkt av sorg och alkohol.
Det är strålande gjort.
Man kommer ju aldrig att få se Gösta Ekman på scenen, hans rätta element enligt alla samtida källor, så det är bra att det finns enstaka stumfilmer kvar som visar en nyans av hur det kanske kunde ha varit.

Det kommer mera.
Imorgon onsdag 11:e juni börjar stumfilmskonferensen Women and the Silent Screen på Cinemateket i Stockholm. Den håller på onsdag-fredag. Varje dag körs ett block med en blandning av stumfilmsfragment och hela filmer som alla är mer eller mindre obskyra.
Imorgon börjar det med bl a en tysk film från 1916 med Asta Nielsen! Att få se Die Nielsen i sin glans dagar har jag länge längtat efter. Och på torsdag visas stumfilmatiseringen av Hjalmar Bergmans modärnistiska roman Flickan i frack från 1926! Jag har naturligtvis läst boken, och vågade inte tro att jag skulle få se filmen - kanske ännu en stor svensk transvestit-film.

Undrens tid är inte förbi i stumfilmens svartvita värld.

Joan Crawford i Söderhavet

Efter en heldag i den hedniska värmen (glorious!) satte jag mig ner med ett glas svalkande vitt vin för att se en gammal Joan Crawford-rulle jag haft på band ett tag, Rain från 1932. Jag tänkte att den borde passa bra just nu, i den tropiska värmen två veckor före midsommar.

Det visade sig vara en riktigt uppfriskande film.
Dock satt jag som på nålar en stor del av den.

Joan Crawford är Sadie Thompson, en prostituerad kvinna som flytt till Pago Pago i Söderhavet undan en fängelsedom i San Francisco. Att hon är prostituerad förstår man ganska snart även om ingen säger det rakt ut - 1932 hade inte Hays-koden hunnit implementeras i Hollywood, så man kunde hinta om sådant. Några år senare kunde man inte det.
När hon väl visar sig gör hon det i all sin glans - en kvinna som livet farit hårt fram med, men som har all sin personliga pondus och värdighet i behåll. Mycket beror detta förstås på Crawfords egen pondus och karisma, som framgår tydligt. Jag har inte sett många filmer med henne förut, men man förstår varför hon blev en sån stjärna. Vilken tung, cool utstrålning hon hade!

Sadie rör sig som en infödd på ön där hon råkar hamna p g a epidemin som brutit ut på fartyget. Hon gör det bästa av situationen, som så ofta tidigare antar man. Hon bondar fort med den lokale makthavaren, en amerikan gift med en inhemsk kvinna, och bekantar sig med de amerikanska soldaterna på ön, för sitt levebröd.
Det jobbiga är att båten också fört med sig ett litet sällskap av missonärer som genast börjar klaga på öns ogudaktiga sällskapsliv. Särskilt Mr Davidson (spelad av Walter Huston, John Hustons pappa) sätter genast igång med att försöka frälsa den syndiga kvinnan från San Francisco.

Det är en av de bästa filmer jag sett om religiöst hyckleri. Mr Davidson, uppblåst av självgod gudfruktighet, tror på fullt allvar att han gör Sadie en tjänst genom att bryskt be henne ta sitt straff i San Francisco, oavsett om hon är skyldig eller ej, eftersom Gud uppskattar botfärdiga syndare. Samtidigt har en av soldaterna fattat tycke för henne, och frågar om hon inte skulle vilja följa med honom till Australien där han har en vän med familj.

De aggressivt avvisande försvarstal som Sadie håller när Davidson klandrar henne på religiösa grunder för hennes syndiga leverne gjorde mig mållös av beundran. Filmen visar med största tydlighet vem som är mest ärlig och uppriktig av de två, oavsett vilket sätt hon tvingas tjäna sitt uppehälle på, och oavsett hans religiösa hänsynslöshet.

Nära slutet var jag rädd för vad som skulle hända - skulle det moralistiska bigotteriet vinna ändå?

Jag behövde naturligtvis inte oroa mig. Sadie gick vidare i livet, och sade till sist fuck you (pardon my french) till alla religiösa livsförnekare.

Och imorgon gryr en ny dag i den tropiska värmen.

Äntligen hemsida!

Just det, se bara högerkanten under Modärna länkar. Vår egen hemsida! Visserligen ganska tom än så länge, men tids nog ska den fyllas med innehåll.

Detta firas med en fin bild.

Släkten är värst

När man talar om transvestit-filmerna står dom i farstun.

Nyligen skrev jag om den förtjusande filmen Atlantäventyret. Jag avslutade med att önska en tv-visning av den andra stora svenska transvestit-filmen från 30-talet.
Somebody up there likes me. Imorgon 19:e maj sänds den mitt på dan i Ettan.
Så fort brukar jag inte bli bönhörd.

Släkten är värst från 1936 är en typisk trams-fars med P G Wodehousesk handling.
Huvudpersonen har en arvtant i Amerika som förser honom med pengar för att kunna bo kvar i sitt barndomshem. För att få dessa pengar har han tvingats låtsas att han är gift och har barn, vilket han inte har. Nu är tanten på ingång samtidigt som hans kompis sitter hemma hos honom iförd en av dom klänningar tanten skickat till hans "fru" i present (av komplicerade orsaker), samtidigt som betjäntens ogifta fästmö lämpar av sin nyfödda bäbi i huset. Gissa vilka som ofrivilligt får spela hustru och dotter?

Behöver jag påpeka att det blir spring i dörrar, missförstånd, patetiska bortförklaringar och halvtaskiga damimitationer för hela La Cage aux Folles-pengen!

Som Johan Croneman sa: Ta en komp-dag.

Berlin Alexanderplatz

Någon gång för ett år sedan försökte jag se första avsnittet av Fassbinders tv-version av Alfred Döblins roman på fyllan, och fick lägga ner eftersom jag tappade fokus hela tiden. Jag funderade på att göra ett nytt (nyktert) försök i höstas, men det blev inte av.

Nu har jag läst boken. Jag tänkte att det var lika bra. Det är ju en kanonisk 20-talsroman, och det är tråkigt att läsa böcker som man först sett i film- eller tv-version.

Den var mycket bra.
När den kom 1929 liknades den vid Odysseus av James Joyce, och jag kan förstå det även om det är en annan sorts stadsvandring. Språkligt befinner den sig i alla fall på samma avancerade, och svåröversatta, nivå.

En sorts superloser, samhällets olycksbarn, Franz Biberkopf, tumlar ut ur fängelset där han suttit av ett par år för dråp, i början av boken. Sen följer resten hans huvudsakligen sorgliga vandring kors och tvärs genom Berlin där han gör sitt bästa för att försörja sig och hålla näsan över vattenytan - sälja tidningar, vara hallick, göra inbrott, lite av varje. Han är en märklig typ som ständigt åker på smällar men reser sig på 9 och vandrar vidare som en zombie. Han t o m söker upp folk som behandlat honom som skit och liksom tar att bli behandlad som skit igen. Han tycks anse att allt kan bero så länge man har nåt slags sammanhang där man hör hemma, tillsammans med andra människor.

På 10-talet hörde Döblin till konstnärskretsen runt den expressionistiska konst- och kulturtidskriften Der Sturm.
Och det förvånar inte.
Stilen i Berlin Alexanderplatz är kraftigt icke-realistisk och kan beskrivas som expressionistisk. Beskrivningar av Franz tankar och känslor, uttryckta i jag-form, blandas plötsligt och kaotiskt med t ex reklamslogans, väderleksrapporter, barnramsor, schlagertexter, bibelcitat, ljudhärmande nonsens-ord, och andra människors tankar och känslor, också uttryckta i jag-form. En kaleidoskopisk känsla uppstår när man läser. Berlin 1928 framstår på det sättet mer som ett tillstånd än en tid och en plats.
Dessutom är boken skriven på vardagsspråk med mycket slang, där ord stavas som de låter. Man kan jämföra med Lena Ackebos tecknade serier där folk säger "Amen härregud!" o s v. Ett helvete att översätta. Den version jag läste var från 1978. En del ord har blivit gamla sen dess, andra är medvetet anakronistiska. Och det fungerar mycket bra. Man förväntar sig föråldrad slang i en bok som utspelar sig 1928.

Återstår att se hur Fassbinder gör.

Beatles goes rysk stumfilm

Jag kom på att Beatles ju var ganska modärnistiska ibland.

T ex när dom gjorde låten Honey Pie. Bedårande.

Nån tokstolle har gjort en mix-video baserad på Dziga Vertov.

Det får duga.

Lite stumfilmshistoria

Tänkte bara tipsa om min blogg-kollega Jonas utmärkta inlägg om den alltför bortglömda stumfilms-stjärnan Colleen Moore, vars filmer även jag hoppas få se en snutt av i framtiden.
Notera också den snyggt färglagda bilden.