Medan jag fortfarande hade New Yorks skyline i färskt minne passade jag på att se den senaste King Kong-filmen från 2005 av Peter Jackson.
Öppningen är fin med ett kaleidoskopiskt svep över Manhattan, tidigt 30-tal. Depressionen har gått som en slåttermaskin över stan, folk står i brödköer, sover på gatan, värmer sig vid brinnande tunnor, letar ätbart bland skräpet etc - och över alltihopa hör man Al Jolson skråla I'm Sitting On Top Of The World. Där satt den den.
Jag kände igen karaktärernas namn från mitt första möte med King Kong i nåt slags serieversion med kackiga Starlet-teckningar som jag läste som barn, innan jag såg filmen från 1933. Här får dom utmärkt kött på benen av Jack Black, Adrien Brody, Naomi Watts m fl, och början av filmen, i hamn och på båten innan man nått ön, är riktigt underhållande Hollywood-matiné.
Men väl på ooga-booga-ön ballar Peter Jackson ur och serverar marscher genom djungeln, slagsmål med skogstokiga infödingar, skenande dinosauriesträck och ännu mer marscher genom djungeln som aldrig, aldrig tar slut. Filmen hade lätt kunnat kortas med en timme och vunnit på det. Nu blir sådant som ska föreställa rafflande bara långtråkigt. Man får en ond, ond flashback tillbaka till Sagan om astråkiga ringen...
Ett annat problem, som Jackson inte rår för, är att jag helt enkelt inte köper människor som blir kära i apor. Särskilt inte mastodont-apor som går bärsärkargång, bashar byggnader och kastar personbilar omkring sig som plockepinn. Men det hör ju till storyn. Han kunde dock ha låtit bli scenen där en förrymd Kong åker spontan-skridsko på en märkligt öde isplätt med den förälskade flickan bokstavligen i handen. Det finns gränser för pinsamheterna.
Så jag antar att det var New York-miljöerna som var filmens behållning.
Inte första gången.
3 kommentarer:
Jag håller med dig om att resan TILL ön är underhållande. Händelserna efteråt verkar som en märklig dröm i jämförelse. Fick mig att tänka på det berättartekniska greppet att filmens avslutning egentligen är en hallucination, som i Brazil. (Hur lyckas de ta sig ända hem till NYC med den drogade King Kong? Borde inte han vakna upp på halva vägen och vara skitförbannad? Kanske alla blev uppätna på ön, trots allt?) Djungeläventyret var också ett skolexempel hur Hollywood gör sig av med icke-vita karaktärer först, innan man börjar decimera de vita personerna. Folk blir ibland lite irriterade när man påpekar det ("jaha, nu dör kinesen GIVETVIS") men visst är det uppenbart? Bara för att det inte är avsiktligt, är det väl inte okej?
Jag tillhör i och för sig dem som köper "människor som blir kära i apor" rakt av (kanske för att min familj är extremt djurvänlig, efter att hund och minigris gick hädan har mamma lyckats göra sig oumbärlig för 5 hundar och en grå jako i grannskapet... om det skulle dyka upp en övergiven jätteapa på Orust vågar jag inte tänka på konsekvenserna). King Kongs minspel var charmigt naturtroget och det märktes att filmmakarna i alla fall var ytligt bekanta med Diane Fosseys forskning om gorillors beteende. Men jag hade velat se mycket mer av Adrien Brody och Thomas Kretschmann... de var trots allt anledningen till att jag såg hela filmen.
Tack för att du länkat till Goldenbird, förresten!
Tänkte inte på det när jag skrev, men det stämmer: alla icke-vita dör först. Det känns som en mindre fräsch anpassning till tiden då filmen utspelas. Hade den gjorts då hade det självklart varit så, men...
Hade också gärna sett mer av Adrian - ett mer trovärdigt kärleksintresse än Kong.
Klart man måste länka till Goldenbird!
Kom igen, Kongs ögon var ju filmens behållning! Jag blev lite småkär i honom. Stackarn.
Skicka en kommentar