Nåja, av nästan 2 timmar återstod 1 timme och 10 minuter. Men vilken timme!
Den levde helt upp till hypen och det graal-liknande skimret, som ju skulle ha kunnat bero på att få sett den sen den fick premiär.
Gösta Ekman fixar två roller, och lyckas ge båda sina helt egna karaktärer med mycket små medel. T o m när de två männen är likadant klädda visar han vem som är vem enbart med hjälp av små skiftningar i kroppshållning och ansiktsuttryck. Det är mycket bra.
Ett stort mått av monokel-slapstick förekommer (alltid skojigt) och jag blev förvånad av att se Hans Albers som skurken i den andra monokelrollen.
Allt verkar bli queer utan ansträngning så fort Hjalmar Bergman är inblandad (manus efter egen novell) - så även här. Inte lika mycket som i Flickan i frack i somras kanske, men ändå så att man anar det.
Varför markisen inte älskar sin hustru får man ju inte veta förstås, men man kan gissa. Gösta spelar honom med påfallande androgyn-feminint kroppsspråk, blasé attityd, och en dekadent glimt i ögat. Hans fru uppträder i en tidig scen klädd i herrkläder med ridspö(!). Förmodligen kan detta förklaras på nåt sätt av dom försnillade 50 minutrarna, men i alla fall.
Jag citerar Bengt Forslund i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman:
"Något publikt gensvar fick inte filmen, därtill var den nog alltför sofistikerad för en svensk publik, men Gösta Ekman hävdade långt senare att det var den av hans filmer som han satte över alla andra: "Det är min bästa filmprestation hittills. Det är också den som jag tycker bäst om av alla som jag gjort.""
Tänk att jag fått se den! Jag hoppas jag får tillfället igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar