fredag 11 april 2008

Crossdressing på Atlanten



Det blev vinter igen. Suck.
Nåja, nu är det april och våren är strax tillbaka så en liten blogg-makeover är på sin plats.

Jag erinrade mig plötsligt en gammal film som jag såg för säkert en månad sen och glömde att skriva om - Atlantäventyret från 1934.
Jag hade aldrig hört talas om den här filmen förut, och jag har hört talas om förvånansvärt många sopiga svenska 30-talsfilmer, eftersom jag såg samtliga sådana som gick på TV på söndagseftermiddagarna när jag var barn. Den låg och dammade säkert ett år innan jag såg den.

Vilken film! Jag tror att man skulle kunna skriva en säg 5-poängsuppsats i filmvetenskap med queer-perspektiv om den.

En teaterdirektör gör fiasko, förlorar alla pengar, och börjar jobba som bartender på atlantkryssaren Kungsholm istället. Hans primadonna, spelad av Birgit Tengroth, smyger ombord på fartyget förklädd till pojke, och gömmer sig i maskinrummet. Hon blir upptäckt och lyckas snacka sig till att få jobba som passopp i baren. Där återförenas hon med sin förbluffade f d chef. Genom en fantastisk slump, och natten i maskinrummet, får hon reda på att ett gäng internationella juveltjyvar planerar en kupp mot en förmögen passagerare. Hon blir också förälskad i styrman (Edvin Adolphson) som behandlar henne som den vanartiga fripassagerare/springpojke han tror att hon är.

Birgit Tengroth gör vad hon kan, med mer eller mindre framgång, för att passera som kavat pojkvasker, inkl svängigt kroppsspråk och pilsnerfilms-pojkjargong. Strålande! Eftersom det är en film lyckas hon. Edvin Adolphsons styrman fattar noll, men blir allt mer förbryllad över uppassarens kärvänliga attityd. Margit "Hoppla hoppla" Manstad spelar sin ständiga camp-vamp-roll som den internationella juvelligans
kvinnliga medlem. Ett fenomenalt sångnummer ingår förstås - bartendern och hans passopp sjunger Jules Sylvain-dängan "Yes sir, no sir" i välmodulerade (nåja) stämmor medan dom blandar drinkar a la Tom Cruise i baren.

Som ni hör är det en höjdarfilm. Jag förstår inte varför den blivit så totalt bortglömd. En självklar kompanjon till andra stora svenska transvestit-filmer som t ex Släkten är värst från 1936, där förstås med omvänt könsbyte. Önskar jag hade den på video också. Man får väl sätta sin tilltro till Sveriges Television.

Återstår bara att lära sig sjunga "Yes sir, no sir" utantill.

2 kommentarer:

Pär Pärsson sa...

En rätt härlig film, eller hur? Kul att du uppskattade den, bortglömd eller ej, nu är vi i alla fall två levande som sett den:

www.snedresa.blogspot.com/2007/03/atlantventyret-1933.html

Cinnamon sa...

Jag gillar den filmen :-)