Berlin Alexanderplatz

Någon gång för ett år sedan försökte jag se första avsnittet av Fassbinders tv-version av Alfred Döblins roman på fyllan, och fick lägga ner eftersom jag tappade fokus hela tiden. Jag funderade på att göra ett nytt (nyktert) försök i höstas, men det blev inte av.

Nu har jag läst boken. Jag tänkte att det var lika bra. Det är ju en kanonisk 20-talsroman, och det är tråkigt att läsa böcker som man först sett i film- eller tv-version.

Den var mycket bra.
När den kom 1929 liknades den vid Odysseus av James Joyce, och jag kan förstå det även om det är en annan sorts stadsvandring. Språkligt befinner den sig i alla fall på samma avancerade, och svåröversatta, nivå.

En sorts superloser, samhällets olycksbarn, Franz Biberkopf, tumlar ut ur fängelset där han suttit av ett par år för dråp, i början av boken. Sen följer resten hans huvudsakligen sorgliga vandring kors och tvärs genom Berlin där han gör sitt bästa för att försörja sig och hålla näsan över vattenytan - sälja tidningar, vara hallick, göra inbrott, lite av varje. Han är en märklig typ som ständigt åker på smällar men reser sig på 9 och vandrar vidare som en zombie. Han t o m söker upp folk som behandlat honom som skit och liksom tar att bli behandlad som skit igen. Han tycks anse att allt kan bero så länge man har nåt slags sammanhang där man hör hemma, tillsammans med andra människor.

På 10-talet hörde Döblin till konstnärskretsen runt den expressionistiska konst- och kulturtidskriften Der Sturm.
Och det förvånar inte.
Stilen i Berlin Alexanderplatz är kraftigt icke-realistisk och kan beskrivas som expressionistisk. Beskrivningar av Franz tankar och känslor, uttryckta i jag-form, blandas plötsligt och kaotiskt med t ex reklamslogans, väderleksrapporter, barnramsor, schlagertexter, bibelcitat, ljudhärmande nonsens-ord, och andra människors tankar och känslor, också uttryckta i jag-form. En kaleidoskopisk känsla uppstår när man läser. Berlin 1928 framstår på det sättet mer som ett tillstånd än en tid och en plats.
Dessutom är boken skriven på vardagsspråk med mycket slang, där ord stavas som de låter. Man kan jämföra med Lena Ackebos tecknade serier där folk säger "Amen härregud!" o s v. Ett helvete att översätta. Den version jag läste var från 1978. En del ord har blivit gamla sen dess, andra är medvetet anakronistiska. Och det fungerar mycket bra. Man förväntar sig föråldrad slang i en bok som utspelar sig 1928.

Återstår att se hur Fassbinder gör.