Nu har jag läst Gösta Werners biografi Mauritz Stiller - ett livsöde.
Han föddes och växte upp i Helsingfors, föräldrarna var ryska judar. Hemspråket verkar ha varit jiddisch; han talade därutöver ryska, tyska och svenska, ev. lite finska. Mångspråkigheten påminner en hel del om Henry Parlands, som jag skrev om tidigare.
Han hade många bröder av vilka de flesta utvandrade till Kalifornien och blev affärsmän. Där träffade han dem igen under sin Hollywood-period.
I ungdomen rymde han till Sverige för att undkomma den tsarryska militärtjänsten, men blev infångad och förd tillbaka till Helsingfors. Så småningom sökte han sig åter till Sverige. Då hade han arbetat som skådespelare på olika teatrar i flera år. Hur det kom sig att han bestämde sig för att bli skådespelare vet inte Gösta Werner.
Tiden i Sverige innebar först att han hankade sig fram på teatrar i mindre roller, som han ibland fick beröm för och ibland mindre beröm. I alla fall hade han tydligen någon sorts komisk begåvning.
Han verkar ha börjat regissera film mest som ett experiment och för att få lite bättre betalt. Det visade sig vara en lyckträff. Han blev tillsammans med Victor Sjöström engagerad av AB Svenska Bios vd Charles Magnusson som insåg att de två regissörerna hade massor av dynamiska idéer som det var bäst att låta löpa fritt. Beskrivningen av det kreativa klimatet på Svenska Bio i slutet av 10-talet hör till det bästa med boken. Sjöström och Stiller diskuterade (tillsammans med Magnusson) filmuppslag vid många långa middagar, böt uppslag med varann, hjälpte varandra med regin, tog över varandras filmer och gav varandra sjuts så där i allmänhet. Den tillbakalutade atmosfären ledde till ett antal filmer som fortfarande ses.
Under 20-talet blev det kärvare. Magnusson, som varit så viktig för arbetsklimatet, förlorade en hel del av det inflytande han hade haft vid en bolagssammmanslagning, och Sjöström och Stiller fick inte längre bestämma över sina filmer. Båda beslöt sig snart för att försöka med Hollywood istället, när de fick erbjudanden därifrån.
Innan dess hann Stiller slutföra sitt magnum opus, den ofantligt långa Gösta Berlings saga, och bli rejält osams med Selma Lagerlöf, som inte förstod att man inte kan göra filmer som punkt för punkt följer en romanförlaga.
Han hann dessutom lansera Greta Garbo för världen.
Efter ett mellanspel i Berlin, där Garbo fick en roll i Den glädjelösa gatan av Pabst, blev det Hollywood.
Sjöström klarade sig rätt bra i Hollywood vilket bitvis berodde på de personliga förutsättningarna; han hade bott i en tid i USA som barn och talade flytande engelska, vilket få svenskar gjorde den här tiden.
Stiller var en annorlunda person. Han var hetlevrad, känslosam, lätt uppbrusande, manisk, gav sig inte förrän en film blev precis som han ville. Den attityden fungerade i ett laidback, tillåtande system som Charles Magnussons. Men i Hollywood var han från första början bound for trouble. Språkförbistringen hjälpte inte direkt; han talade många språk men inte engelska i någon utsträckning.
Snart började framför allt bolagsmogulerna ruttna på hans ovilja att kompromissa och hans korta stubin. Många av hans filmer togs ifrån honom och avslutades av mer följsamma regissörer, trots att t ex den polska skådespelerskan Pola Negri talade sig varm för hans kunnande och försökte få honom som regissör till sina filmer. Någon fullständig film med sin skyddsling Greta Garbo fick han aldrig göra, så som han ville.
Hans hälsa hade varit dålig en längre tid, och blev nu allt sämre. Vad det var han led av verkar inte riktigt klart. I alla fall lyckades han lösgöra sig från sitt kontrakt, och åkte hem till Stockholm där han dog vintern 1928.
Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna - jag har själv varit vid graven.
5 kommentarer:
Bra Elin! En på det hela taget tjusig biografi! Är det inte också så att Stiller är extra drabbad av att så många stumfilmer inte längre finns kvar? Som jag minns det finns endast ett tiotal av hans drygt 80 filmer bevarade.
Ja, många av hans stumfilmer är ju försvunna, precis som ca 70% av alla stumfilmer som gjorts. En hel del av Sveriges filmarv försvann ju i den där eldsvådan 1944 eller när det var...
Men jag tror att ett par hittats efter att biografien skrevs. Härom året visades ju t ex Madame de Thèbes som jag skrev om, efter att den nyligen hittats. Så det finns fortfarande hopp.
Tack Elin för den här presentationen! Det var nytt för mig att Stiller återbördades hem till Helsingfors från sin flykt. Måste helt klart få tag på Werners bok.
Jag är fascinerad av Stillers liv, framför allt de tidiga okända åren i Finland. Han har egentligen först under senare år (och sporadiskt redan tidigare) uppmärksammats i Finland, trots att han helt klart inspirerades av finsk kultur (Sången om den eldröda blomman och Johan baseras på Johannes Linnankoskis och Juhani Ahos romaner) och värdesatte sina finländska vänner (t.ex. Alma Söderhjelm, som var verksam som kulturskribent och historiker i både Sverige och Finland under mellankrigstiden).
Mauritz brorsons son Ruben Stiller gjorde en dokumentär om sin släkting (och hans hund Charly!). Jag har inte sett den - är lite rädd för att Ruben, som är en ganska flamboyant tv-personlighet, får det hela att handla mer om honom själv än om farfarsbrodern, men den fick visst Statens filmpris 1988.
Intressant läsning Elin. Jag är ingen expert på Mauritz Stiller men vad jag förstår så gjorde han 45 svenska filmer varav 14 är bevarade inklusive den i frankrike upphittade Madame de Thèbes. En film vid namn Johan lär också vara bevarad och den skulle vara högintressant för undertecknad att få ta del av dels pga. att den lär vara en av hans bättre verk och att den dessutom är filmad i min trakterna av min mormors hemby i norrbotten.
Sent svar här.
Jag har sett Johan på Cinemateket, så det är bara att hoppas på att den visas igen vid någon Stiller-retrospektiv.
Skicka en kommentar