måndag 31 oktober 2011

Halloween-special: Tyska spöken

Nu är det Halloween-veckan. Ungefär som påskveckan fast roligare.
Och då kan man ju t ex titta på nåt kusligt och samtidigt modärnt.
Mitt val i år är Unheimliche Geschichten från 1919 av Richard Oswald den gamle räven, med vår favoritgoth Conrad Veidt i en av huvudrollerna, och i en annan Anita Berber som jag skrev om här.
Det är en ramhandling med Djävulen, Döden och en sköka i en bokhandel(?)som roar sig med att läsa hemska historier för varandra. Och det är dom fem kusliga delberättelserna.
För att spara tid kan man dessutom slå upp filmen på YouTube! Och det har jag gjort åt er!
Varsego.

lördag 22 oktober 2011

Fridolf får ljud



Det här borde jag förstås ha skrivit om när det begav sig, för tre veckor sen, men det kom en massa emellan. Så då får jag skriva lite om det nu.

Det finns olika bud när det gäller vad som är Sveriges första ljudfilm. Det beror på vad man menar: en film med partiellt ljud eller helt med ljud, en film inspelad i Sverige eller utomlands o s v. Konstgjorda Svensson från 1929 är i alla fall ett av buden.

Den visades på Cinemateket tillsammans med ett par tidiga pionjärexperiment med ljudfilm som var intressanta, men det var naturligtvis Svensson man var där för.

Den kompletterade bilden man redan hade av Fridolf Rhudin, hela Sveriges favoritkomiker vid den tiden, som en typisk bakslug bonnkomiker, tillika med ett publikfriande underbett. Värmländskan, felsägningarna och fnissandet som tillkommer i de senare ljudfilmerna gjorde väl sitt till. Jag kommer ihåg när jag såg honom i Falska miljonären tillsammans med Zarah Leander. Det var inte två världar som möttes; det var två solsystem. Zarah som vamp med VÄRLDENS djupaste urringning (nere vid naveln) och Fridolf som truligt fnissande buskiskrumelur som fått på sig civiliserade kläder. Dom kom ju båda från Värmland men likheterna slutade där om man säger så.

I Svensson är Fridolf en fritt kringsvävande uppfinnare av typen han från Sundbyberg i Lorry som plågar omvärlden och Patentverket med sina uppfinningar. Inledningsscenen från hans lägenhet nerlusad med långsökta uppfinningar typ en kratta med piggar som tvingar upp honom ur sängen på morgonen är rätt fin och för tankarna till vissa Buster Keaton-filmer, faktiskt.

Efter detta följer en handling med medvetna och omedvetna förväxlingar. Fridolf råkar göra militärtjänsten istället för en annan snubbe som vill hålla sig undan för att träffa en tjej han just lärt känna vilket leder till en hel del klassisk militärhumor i linje med "knäpp knappen, karl!!" och lustigheten i officerer av olika rang som tvingas resa sig för varandra ideligen samt delegering av uppgifter i en oändlig rundgång. Samt en söt flicka i officersmässen som Fridolf håller en oförglömlig banjoserenad för i en buske styrkt av en grammofonskiva som mycket tydligt spelar gitarrmusik. Och här får filmen förstås uppvisa lite ljudteknik.



På slutet får Fridolf-Svensson visa vad han går för med en uppfinningsmaskin med vilken han kan styra flygplan från marken som t o m den tidens publik måste ha haft svårt att köpa.

En pusselbit är lagd när det gäller att beta av tidig svensk ljudfilm (Sveriges The Jazz Singer om man så vill) men jag skulle nog snarare rekommendera För hennes skull i så fall. Då får man ljud till hela filmen, och dessutom Gösta Ekman som sjunger Isabell i satängsmoking. Och det är ju en annan sak om man säger så.

söndag 9 oktober 2011

torsdag 6 oktober 2011

Brideshead revisited revisited



Av mindre seriösa skäl såg jag faktiskt den där filmversionen av Brideshead revisited som kom härom året. Den fick ju rätt ljumma recensioner, huvudsakligen för att den gick att jämföra med den legendariska, monumentalt hyllade tv-serien som jag för övrigt hade en notis om i bloggens barndom. Jag hade därmed inte så höga förväntningar.
Mycket riktigt uppfattade jag den initialt som stum och oinspirerad, lite tråkig. Något som rätt många recensenter klagade på var att en lång, vindlande handling som sträcker sig över många år kläms ihop på drygt två timmar. Det problemet har man ju å andra sidan alltid när man filmatiserar romaner med långa handlingar, så det är inget specifikt för den här filmen. Tv-serien som var oändligt lång hade all tid i världen att puttra på och uppvisa precis allt som beskrivs i boken.



Och ju mer jag funderade på det blev det självklart att filmen p g a tv-serien helt enkelt inte kan få en rättvis recension. Alla har sett serien och vördar den mer eller mindre. Hade serien inte funnits skulle filmen nog fått ett stabilt mellanbetyg - helt okej men inget mer.



Andra argument emot som jag läst är att filmen på vissa sätt ändrar i handlingen. Att handlingen skiljer sig något från tv-serien är helt klart. Boken kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den. Detta är inte heller något speciellt för den här filmen; det är snarare regel än undantag att handlingen i en roman justeras vid en adaption. Snarare var tv-serien om jag förstått det rätt extrem i sin totala följsamhet gentemot romanen, ner till dess berömda voice over av Jeremy Irons, citat direkt från boken. Och voice over är jag generellt rätt skeptisk till på film. Om den fungerar kontrapunktiskt, motsäger bilden på något sätt, eller lägger något till bilden som inte framgår av den så fungerar den. Men jag har sett lika många exempel där voice over bara stryker under sådant som bilderna borde få säga själva. Voice over lyft direkt från en bok är ju egentligen litteratur i en film. Just sayin'.



Sen fanns det ju helt klart episoder från tv-serien som man önskar hade funnits med i filmen, för att dom är så fina. Som den jag talar om i notisen ovan med svartklubben, hororna, grönsaksståndet och fyllecellen. Oh, well...



Och precis som med tv-serien så börjar intresset halta betänkligt efter att Charles och Sebastian gått skilda vägar. Skillnaden är att det då bara är mindre än halva filmen kvar, inte två tredjedelar av serien.