Detta är inte en helt pc film att ta upp, särskilt inte i dessa dagar då USA just fått sin första svarte president. Men med tanke på filmhistorien ska man nog det ändå.
Jag missade visningen av The Jazz Singer från 1927 när den visades på Cinemateket igår. Den går igen på tisdag kväll, och då ska jag nog försöka se den, även om jag sett den på TV nån gång förut.
Det är ju den första filmen med ett partiellt ljudspår. Ljudet används förstås främst när Al Jolson ska sjunga.
Handlingen är rätt enkel men tårdrypande: Huvudpersonen är son till en judisk kantor och har en gudabenådad sångröst. Fadern tar närmast för givet att sonen ska följa pappa i spåren och bli kantor.
Men det vill inte sonen. Han vill bli jazzsångare! (Huvva!) Fadern misstycker. Sonen står på sig och blir utkastad från hemmet. Han börjar den långa vägen mot toppen inom showbiz.
Många år senare, när han blivit rik och berömd, kallas han tillbaka till hemmet. Ska han försonas med sin far? Spänningen är olidlig, intet öga är torrt.
Ett berömt avsnitt av The Simpsons, där Krusty the Klown återvänder till sina rötter, är ganska exakt modellerat på The Jazz Singer.
Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om Al Jolsons speciella sätt att sjunga i näsan, och I'm Sitting On Top Of The World, Swanee och Camptown Races hör alla till de sånger som jag har lättast att få på hjärnan. Självfallet ska de sjungas med Al Jolson-röst.
Så, vad är då haken? Att Al Jolson uppträder i s k minstrel-sminkning i filmen. D v s en vit person sminkad för att se ut som en parodi på en svart person.
Om man pallar att bortse från det, så är det trevligt att se den första ljudliga filmen. Och att höra Al Jolson sjunga i näsan.
The Skeleton Key
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar