söndag 8 februari 2009

Teater i revolution



Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.

1 kommentar:

Lolita sa...

Mycket bra inlägg! Lättfattligt.

Du kanske är intresserad av vad jag skrev om Asta Nielsen och Afgrunden i min blogg när ag sett filmen:

http://lolitasclassics.blogspot.com/2009/02/abyss-1910.html

Ha det bäst!