onsdag 18 februari 2009

Asta sexchockar

Ja, det var en fin film.

En halvtimme lång drygt, på en dvd från Danmark som hackade sig igenom de sista fem minutrarna, och med stora blurriga fläckar som förmodligen härrörde från smältskador på den ursprungliga nitratfilmbasen.

Det gjorde ingenting. Det var en ynnest att få se den överhuvudtaget.

Den berömda dansscenen gjorde verkligen skäl för sin ökändhet. Den har fortfarande ett osannolikt erotiskt skimmer idag, och då kan man ju tänka sig hur 1910 års publik upplevde den.


Tydligen bestämdes koreografin delvis av det faktumet att Astas motspelare, den berömde Poul Reumert, var en stiff typ utan naturlig fallenhet för dans. Därför fick Asta surra fast honom med en lasso mitt på golvet och dansa en djupt suggestiv dans runtomkring honom, gnidande sig tätt intill honom med extatiska ansiktsuttryck. Hon gör detta iklädd en väldigt tajt, blank, svart klänning som tydligen var så åtsittande att man blev tvungen att måla hennes ben svarta, eftersom den inte tillät strumpor med tillhörande strumpeband som skulle ha synts rakt igenom.
Den allt mer intensiva dansen slutar med att Asta plötsligt stannar upp blixtstilla en sekund, kastar honom baklänges på golvet, och begraver tänderna djupt i hans hals...


Denna enastående sekvens omringas av en enkel historia om en kvinna som är förlovad med en rättskaffens prästson, men lämnar honom huvudstupa när cirkusen kommer till stan för att leva med cowboy-artisten. Denne visar sig vara en obotlig kvinnojägare, som Astas karaktär under ett gräl hugger ihjäl med kniv. Slutminuten visar hur hennes f d fästman mållös åser hur hon med tom uppsyn leds iväg av polisen.

Efter filmen följde en dansk dokumentär om Asta Nielsen, som i stort sätt bara hade ett fel: den var otextad... Det var hyfsat lätt att förstå den klara och tydliga berättarrösten, liksom de flesta av de talande huvena, men de många samtalen mellan en åldrad Asta och en av hennes vänner, inspelade via telefon på ett burkigt band, var en obegriplig smärta i arslet att lyssna på. En påtvingad kraschkurs i danska är inte det första man önskar sig. Jag förstod väl ca 50% av hela filmen.

Hoppas den visas på svensk tv nån gång. Textad.

2 kommentarer:

Vega sa...

Attans! Nu ångrar jag gruvligt att jag blev hemma med en skål ris och en bok.

Synd på dokumentären hörru!

elin lantto sa...

Ja, fast jag är glad att ha fått se den ändå.

Det blir fler Asta-filmer torsdag den 26:e...