måndag 12 januari 2009

Stum sovjetisk science fiction


Cinematekets medlemmar röstade rätt.
I höstas utlystes omröstning om vilken film medlemmarna helst skulle vilja se.
Jag har redan glömt de andra filmerna man kunde välja på, men röstarna visade upp en ovanligt god smak och röstade fram Aëlita av Jakov Protazanov från 1924.
Nu på torsdag 15:e januari kl 18.00 är det dags.

Det är en historia om hur en ädel sovjetisk vetenskapsman konstruerar en rymdraket och reser till Mars med den tillsammans med några andra ganska aparta figurer. Mars visar sig vara en totalitär stat styrd av nåt sorts Väktarråd med Aëlita som marionett-drottning. Vetenskapsmannen och hans följeslagare börjar genast sprida Marxs läror för att inspirera en revolution.

Sekvenserna på jorden är väl hyfsat realistiska, med mycket snö och Karlsson på taket-aktiga människor som spelar dragspel och halsar vodka.
Men sekvenserna på Mars är konstruktivistiska!


Jag vet inte hur mycket konstruktivistisk film som gjorts, förmodligen inte så mycket. Kanske står det någonting om det i den bok jag läser just nu - mer om den senare.

Skådespelarna i Mars-scenerna rör sig enligt den konstruktivistiska teaterns chefsideolog Vsevolod Meyerholds biomekaniska system, som innebär effektiviserade mekaniska rörelser ungefär som en maskin eller robot. Alexandra Exter, konstruktivistisk teaterscenograf, designade kostymerna och kulisserna. De ser ut som om de är gjorda av typ skumgummi och plexiglas, material som jag inte ens vet om dom existerade 1924. Det är inte så långt från sanningen; kostymerna bestod delvis av glas, linor och plåt! Aëlita, drottningen av Mars, bär glittrande spröt i en gloria runt huvudet och ser ut att ha tre bröst.


De förslavade arbetarna rör sig som kuggar i ett maskineri och bär munkorgsliknande masker som gör dom ännu mer avhumaniserade än de förslavade arbetarna i Fritz Langs Metropolis. Det är inte omöjligt att Fritz Lang och/eller Thea von Harbou, hans dåvarande fru och manusförfattare, kan ha fått en del idéer från Aëlita. Eftersom Mars är ett totalitärt samhälle har dom också sin egna lilla konstruktivistiska Hitler-hälsning: armen rak lätt sluttande framför bröstet med handflatan nedåt.


Aëlita liknar inte mycket man sett, definitivt inte många stumfilmer man sett. Jag har haft turen att se den en gång på Cinemateket tidigare och en gång på filmvetarkursen. Jag äger den dessutom på dvd.
Men jag funderar ändå på att gå till Cinemateket på torsdag. Det kanske blir stumfilms-folkfest. Det är den värd.

2 kommentarer:

Lolita sa...

Åh, härligt med en klassisk filmblogg i Sverige! Aëlita låter som något jag skulle avguda. Synd att det inte finns ett Cinematek i Norrköping. Jag gråter blod.

elin lantto sa...

Den finns att köpa på dvd, om det är någon tröst...

Tack för berömmet!