torsdag 6 oktober 2011

Brideshead revisited revisited



Av mindre seriösa skäl såg jag faktiskt den där filmversionen av Brideshead revisited som kom härom året. Den fick ju rätt ljumma recensioner, huvudsakligen för att den gick att jämföra med den legendariska, monumentalt hyllade tv-serien som jag för övrigt hade en notis om i bloggens barndom. Jag hade därmed inte så höga förväntningar.
Mycket riktigt uppfattade jag den initialt som stum och oinspirerad, lite tråkig. Något som rätt många recensenter klagade på var att en lång, vindlande handling som sträcker sig över många år kläms ihop på drygt två timmar. Det problemet har man ju å andra sidan alltid när man filmatiserar romaner med långa handlingar, så det är inget specifikt för den här filmen. Tv-serien som var oändligt lång hade all tid i världen att puttra på och uppvisa precis allt som beskrivs i boken.



Och ju mer jag funderade på det blev det självklart att filmen p g a tv-serien helt enkelt inte kan få en rättvis recension. Alla har sett serien och vördar den mer eller mindre. Hade serien inte funnits skulle filmen nog fått ett stabilt mellanbetyg - helt okej men inget mer.



Andra argument emot som jag läst är att filmen på vissa sätt ändrar i handlingen. Att handlingen skiljer sig något från tv-serien är helt klart. Boken kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den. Detta är inte heller något speciellt för den här filmen; det är snarare regel än undantag att handlingen i en roman justeras vid en adaption. Snarare var tv-serien om jag förstått det rätt extrem i sin totala följsamhet gentemot romanen, ner till dess berömda voice over av Jeremy Irons, citat direkt från boken. Och voice over är jag generellt rätt skeptisk till på film. Om den fungerar kontrapunktiskt, motsäger bilden på något sätt, eller lägger något till bilden som inte framgår av den så fungerar den. Men jag har sett lika många exempel där voice over bara stryker under sådant som bilderna borde få säga själva. Voice over lyft direkt från en bok är ju egentligen litteratur i en film. Just sayin'.



Sen fanns det ju helt klart episoder från tv-serien som man önskar hade funnits med i filmen, för att dom är så fina. Som den jag talar om i notisen ovan med svartklubben, hororna, grönsaksståndet och fyllecellen. Oh, well...



Och precis som med tv-serien så börjar intresset halta betänkligt efter att Charles och Sebastian gått skilda vägar. Skillnaden är att det då bara är mindre än halva filmen kvar, inte två tredjedelar av serien.

4 kommentarer:

Fiat sa...

Du är modig du som har vågat se filmen! Jag har funderat på det, av nyfikenhet, men eftersom att samma nyfikenhet drev mig till att se båda uppföljarna till Lost Boys har jag låtit bli.

elin lantto sa...

Det var inte mod - det var passion.

T sa...

Jag älskar tv-serien men måste trots det säga att jag tycker att filmmakarna har gjort ett väldigt bra jobb. Jag tycker att man på ett förvånansvärt lätt och ledigt sätt har lyckats komprimera handlingen till filmlängd utan att filmen käns kastrerad. Jag var berädd på att det skulle bli katastrof.

elin lantto sa...

@T
Jag håller med dig.