En herre i frack

En lång, lång väntan är över.
Jag har äntligen läst Carina Burmans biografi om Gösta Ekman, Djävulspakten - en bok som jag väntat febrigt på i väl två-tre år.
Som alltid vid vägs ände känner man sig lite tom efteråt. Det hör till; snart dyker det upp nåt nytt att se fram emot.

Det som understryker tomheten är att Burmans minutiöst researchade bok sannolikt är den sista biografin om Gösta Ekman. Mer än så här går förmodligen inte att vaska fram. Naturligtvis kan det komma andra böcker som fokuserar på specifika aspekter, hans betydelse för svensk teaters utveckling eller liknande. Men vad gäller breda, heltäckande biografier är nog detta den slutgiltiga.

Och det finns så många mysterier kvar. Huvudsakligen beror det på Gösta själv. Enligt boken hade han ett, låt oss säga, avslappnat förhållande till sanningen. Han var en frihjulande anekdotströare och citatmaskin vars anekdoter måste tas med typ ett grustag salt. Allt som inte går att belägga från annat håll är ytterst osäkert. Och samma är det ofta med det som andra berättar om honom. Han verkar på något vis ha varit vag i kanterna, ett väsen som folk antog eller gissade saker om snarare än visste.



Väsen är ett bra nyckelord. Det sätt som han beskrivs på av människor som känt eller träffat honom har ofta något överjordiskt över sig, som om han vore nån sorts älva som dykt upp bland människorna.
Burman återkommer ständigt till hans exceptionella skönhet, både hjälp och stjälp i karriären, svår att komma runt. Hon skriver vid något tillfälle att han vid mitten av 10-talet såg ut som om han kunde ha porträtterats av Dardel. Faktum är att han ju faktiskt blev det 1915. Porträttet finns med i första delen av Karl Asplunds monografi om Dardel från 1957, tyvärr återgivet i svartvitt.
Alla omständigheter som liksom kontrasterar mot denna skönhet finns också med: klass- och bildningskomplexet, den tilltagande excentriciteten, det tilltagande drogmissbruket, ångesten och nervositeten. Det kunde stundtals vara väldigt prövande att befinna sig i GE:s närhet, det är helt klart. Inte minst för hans familj.

Det är svårt att beskriva något som egentligen inte finns, teater. Den försvinner ju samtidigt som den blir till, så att säga. Att beskriva en teaterföreställning för någon som inte har sett den är nästan som att beskriva musik från tiden före notskriften. Det går inte. Och det var ju här som Gösta Ekman var en revolutionerande kraft. Alla som såg honom på en scen är fullständigt eniga på den punkten - han gjorde något nytt som ingen gjort tidigare. Vad är som sagt för evigt förflyktigat. Man kan gråta för mindre.

Det som finns kvar är ju filmen. Filmstjärnesidan av honom som var större än man fattar. Och som Burman påpekar var det ju så dom flesta redan på den tiden upplevde honom. Dom som fick chansen att se honom på scen var betydligt färre.

Det jag fascineras av är att han i princip gjorde allting man kan göra, gärna samtidigt. På scen spelade han flugiga tyska farser, Shakespeare-pjäser och modern experimentell dramatik. T o m operett. Trots att han inte kunde sjunga.
Och så gjorde han flugiga svenska filmkomedier och prestigefulla dramatiska filmer av Victor Sjöström och F W Murnau om vartannat. Och skrev en memoarbok 1928, Den tänkande August, full som en påse med häpnadsväckande skrönor från teaterlivet. Han lyckades på något sätt vara folklig och sofistikerad på samma gång.

Det finns fortfarande filmer med honom som jag inte sett. Och med lite extra uppmärksamhet kanske det blir möjligt i framtiden.