Det har varit ett riktigt Salaligan-år i år , så här långt.
Först, i januari nån gång, så körde Cinemateket en film vars existens jag inte kände till, Den magiska cirkeln från 1970. Den var intressant att se och väldigt tidstypisk med inzoomningar och öppet slut, men samtidigt lite halvhjärtad eftersom den var baserad på historien med Salaligan snarare än handlade om. Personerna hade andra namn än i verkligheten o s v.
Sen, framåt våren, läste jag romanen Fallet Thurneman av Arne Sandelin som tydligen kommer från Sala och har växt upp med skrönorna om ligan. Den bygger tätt på dokumenterade fakta som t ex förhörsprotokoll, men han målar också upp en tänkt bild av Thurnemans barndom och uppväxt och vad som s a s hände mellan raderna. Den är enkelt berättad men ganska suggestiv.
Och nu har jag just läst färdigt den senaste faktaboken om Salaligan (det finns några) skriven av Anders Sandelin, Arnes bror, Den magiska cirkeln. Den är så uttömmande att den ibland tenderar att bli lite småtråkig i sin detaljstudie, men samtidigt vill man ju veta så mycket som möjligt om alla aspekter av fallet.
Och vilka/vad var då Salaligan?
En tafflig svensk gangsterliga? Ja och nej.
Dom var så mycket mer. Och märkligare. Bizarrare t o m. Det är det minsta man kan säga.
Det var en löst sammansatt grupp på ca fem personer som mördade lika många personer i trakterna kring Sala mellan 1930 och 1936 då dom åkte fast. Pressen döpte dom till Salaligan. Själva kallade dom sig Den Magiska Cirkeln.
Att mörda folk för pengar var nämligen bara en del av deras verksamhet. Medlemmarna var vanliga snubbar med arbetarklassjobb. Men de leddes av Sigvard Thurneman, en socialt knepig foliehatt med klart psykopatiska drag, vilket brukar förklara hur han kunde få relativt välanpassade typer att medverka till ganska brutala våldsbrott.
Thurneman påstod att han av en mystisk dansk magiker hade blivit invigd i en ockult förening, Den Magiska Cirkeln, som styrdes från Danmark och vars svenske ledare han var. De sysslade med yoga och hypnos och lärde ut att döden inte var slutet; människosjälen levde vidare i en annan kropp. Thurneman menade att detta rättfärdigade mord eftersom själen inte kom till skada. Han höll seanser där han hypnotiserade de andra medlemmarna, och berusade sig regelbundet genom att inandas bolmörtsrök. Pengarna dom fick ihop skulle gå till rörelsen. I förhör med polis och rättspsykiatri sade Thurneman också att han kände en personlig njutning när han dödade människor. Ett rykte spreds att det tagna namnet Thurneman var menat som ett anagram för "Manhunter". Anders Sandelin avfärdar dock detta som just ett rykte. Nästan synd att det inte var sant. Pressen förundrades över hur denne man, som gjorde ett sånt mesigt intryck, kunde vara i stånd till sådana gärningar. Hans familj beskrev honom som snäll och menlös, de flesta som träffat honom beskrev honom som tyst, försagd och tillbakadragen. På bilderna från utredningen ser man en spetigt byggd man med sluttande axlar och flyende haka, ofta med en lite hopsjunken kroppshållning. Hans ögon är glasartade och samtidigt obehagligt genomborrande.
Dom var helt klart influerade av tidens gangsterfilmer som gick på bio när dom stal bilar och bytte ut nummerskyltarna, gömde vapen och stöldgods i skogen, och smidde planer på att spränga Stockholms centralstation i luften i samband med ett bankrån.
De båda böckerna av bröderna Sandelin beskriver samtidigt ingående det Sverige som ligan faktiskt rörde sig i - ett grått, småfattigt småstads-Sverige djupt märkt av den internationella depressionen.
Detta är förstås det mest besynnerliga rättsfallet i svensk rättshistoria så långt, vad jag kan komma på.
Och jag hoppas fortfarande att nån ska få idén att göra en film om hela historien, igen, men nu närmare verkligheten än den från 1970. Salaligan är tillräckligt märklig för två filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar