Det var en vecka sedan jag såg Marocko, men jag har inte riktigt hunnit skriva förrän nu.
Marocko är en sån där melankolisk Interzone-plats dit folk åker för att glömma och glömmas. (Varför är det alltid så med Nordafrika? Tänk Burroughs, tänk Casablanca. Ja, det är klart, Casablanca fanns det ju en anledning till, men i alla fall.)
Tre personer sammanstrålar - Adolphe Menjous franske lebeman på väg till sitt luxuösa palats, Gary Cooper som tuffsig främlingslegionär och sjuhäradsbetäckare, och så förstås Marlene som mystisk varietésångerska med massor av förflutet.
Filmen öppnar med hennes berömda sångnummer på den sjabbiga tredje klassens sylta där hon släntrar in på scenen iklädd frack och hög hatt, sjunger en fransk sång, tar hela publiken med storm och avslutar med att kyssa en kvinna på munnen. I publiken sitter såväl Menjou som Cooper och båda blir förtjusta och börjar uppvakta henne. Hon blir rörd över den franske miljonärens vänlighet, hon är inte van vid det, men hon blir förälskad i legionären. Han har dock tidigare vänstrat med en officers hustru och nu hinner ödet ifatt honom, och han blir tvångskommenderad till ett farligt uppdrag i öknen. Han funderar på att desertera och rymma till Europa med Dietrich, men struntar i det när han märker att han har Menjou som rival och ger sig ut i öknen. Dietrich accepterar Menjous giftermålsanbud men kan inte glömma Cooper. Och nu har jag inte avslöjat alltför mycket.
Vilken film! Dietrich är magnifik. Hon är desillusionerad, med sorgsen humor och stor kraft. Hon har sett allt, upplevt allt, alltför många kassa män, och har inga naiva drömmar. Hennes kroppsspråk i varietéscenen är så fint androgynt, ner i minsta slängig rörelse och sättet att hålla sin cigarett. Cooper är inte mycket sämre. Han är en slarver som liksom hon försöker glömma allt han varit med om, oklart vad, men kan inte riktigt dölja att Dietrich ger honom hopp om en framtid fast han försöker. Dessutom driver han omkring med blomman som han fått av Dietrich bakom örat, vilket klär hans legionärsuniform. Deras samspel med menande, ironiska, trötta blickar och dito kroppsspråk är perfekt.
Det är också tydligt att filmen är från före implementeringen av Hays-koden. Några få år senare skulle man nog inte ha kunnat hinta så uppenbart om Coopers runtliggande bland officershustrur och arabiska prostituerade. Kanske inte heller låta Dietrich kyssa en kvinna på mun.
Tidiga ljudfilmer brukar vara statiska och pratiga, men von Sternberg fortsätter att berätta med bilder, ljus och stämning snarare än med dialog. Många scener är nästan ordlösa - bara människor som ser på varandra eller förbi i dunklet. Det finns en scen hemma i Dietrichs hyresrum där hon förklarar för Cooper att även kvinnor har en främlingslegion dit dom kommer för att fly det som varit. Skillnaden är att den saknar uniformer och flaggor. Men kvinnornas legion är lika modig.
Det är en av de bästa filmscener jag sett tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar