Först såg jag ytterligare en Dietrich/von Sternberg-produktion, Dishonored eller X27 på svenska. Inte så känd och inte en av dom bättre.
En spionhistoria från första världskriget med Dietrich som callgirl engagerad av Österrike som spion bland ryssarna. Hon inleder en affär med den ryske undercover-spionen som hon sänts ut att bevaka. Allt känns fullständigt osannolikt, både själva intrigen och affären eftersom snubben som spelar den ryske spionen är en flinande idiot som, öh, inte riktigt kan matcha Dietrichs utstrålning.
Men det finns ett par fina scener. En är den där hon befinner sig på ryskt territorium undercover i rollen som tjänsteflicka på värdshuset där de ryska officerarna håller hov. Hon genomgår plötsligt en fullständig förändring - från den välkända Dietrich-personan med självsäkert kroppsspråk, husky röst och ett ton make up till renskrubbat ansikte, bonnflickekläder och ett sånt där fnissigt, oskuldsfullt sätt att röra sig. Påminner lite om den förvandling hon genomgick i The Scarlet Empress. Serietidningsartat men samtidigt imponerande; hon kunde göra mer än det hon oftast fick göra.
En annan är slutscenen där hon (SPOILER!) står inför exekutionsplutonen och blir erbjuden den svarta ögonbindeln av den unge, påtagligt berörde, soldaten. Hon fnyser åt ögonbindeln, tar istället tygtrasan och torkar av pojkens tårdränkta ansikte innan hon ger den tillbaka. Go, Marlene!
Den verkliga uppenbarelsen var istället den andra filmen jag såg, Limite gjord i Brasilien 1931.
Jag har sett mycket få brasilianska filmer tidigare, absolut inga stumfilmer, och att det fanns avantgarde-stumfilmer i Brasilien hade jag naivt nog inte trott.
Det är ett slags hypnotisk bildberättelse nästan helt utan text om hur tre personer av olika skäl flyr från civilisationen och plötsligt befinner sig i en roddbåt som driver vind för våg. Den är oerhört svår att beskriva, men påminner rätt mycket om experimentellt lagd fransk stumfilm, dels surrealistiska filmer och dels filmerna som gjordes av de s k impressionisterna, t ex Jean Epstein och Germaine Dulac. Framför allt de återkommande bilderna av rinnande vatten och närbilder på kroppsliga detaljer påminner om dom. Det är väl troligt att en konstnärlig filmare i Brasilien ca 1930 hade sett en del sånt.
Tyvärr hade jag sviterna av krogbesöket kvällen innan kvar i kroppen och skulle gärna ha varit lite piggare när jag såg den. Jag undrar om man någonsin får chansen att se en sån film igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar