Jag såg inte allt förstås, utan blev tvungen att prioritera.
Först såg jag om Klostret i Sendomir av Victor Sjöström som jag inte sett på länge. En dyster och goth historia från 1600-talets Polen som alltså inte har någon modärnistisk betydelse. Men Tora Teje glänste i den ena huvudrollen.
Dom två andra filmerna jag såg var höjdpunkten på helgen.
Först Mälarpirater av Gustaf Molander från 1923. Efter Sigfrid Siwerts roman som jag inte läst. Textskyltarna var som så ofta tagna rakt av från boktexten. Dom var fulla av tidens flugiga slang och Anderssonskans Kalle-vibbar. En i sig underhållande tidsmarkör.
Historien är ett sånt där typiskt barnäventyr. Tre pojkar i ett litet skärgårdssamhälle snor en segelbåt och tillbringar en obestämd tid kajkande i skärgården, där dom grälar, stjäl höns och i allmänhet försöker hålla sig undan från dom vuxna. Inne i samhället tror man att dom drunknat. I längden blir det förstås ohållbart att gömma sig, och historien får en lycklig upplösning som är rätt mycket barnslig wishful thinking. Huruvida boken skrevs för barn vet jag inte.
Sotarns pojke som initierar det hela är en rackarunge av Karlsson på taket-typ som står för de flesta av slang-excesserna. Den minste pojken är ca 11 år, och hans storebror, i gymnasiståldern, spelas av en bedårande Einar Hansson. Godsägaren som tar dom under sina vingar på sitt eget sätt har en söt dotter som spelas av en jätteung Inga Tidblad. Hon har för övrigt en ganska aktiv roll - är inte alls någon blyg viol som måste räddas hela tiden, utan drar sig inte för att utforska den mystiska båten med de tre rymlingarna, och klättra in genom några fönster om det blir nödvändigt.
Filmen har rätt många fantasifulla drömscener, bl a en där rackarpojken drömmer mardrömmar om att sitta fast i en gigantisk hummertina på havets botten, och en underbar där någon av pojkarna tänker sig vad som kommer att hända dom om dom åker fast: en rättegångssal där dom vuxna omkring dom uppträder som domare och nämndemän och dom själva har fått på sig randiga fångdräkter och blivit institutionsklippta. Hela scenen är medvetet stiliserad (väldigt ovanligt) och dom tre fångarna är i mindre skala än domstolsfolket som för att markera deras underläge.
På det hela taget - en fantastisk äventyrsfilm som inte bara är för barn.
Sen blev det en stumfilm till, Karusellen från 1923 av Dimitri Buchowetzki.
Det är en märklig film såtillvida att den gjordes med svenska pengar och Julius Jaenzon som fotograf, men den spelades in i Tyskland med enbart tyska skådespelare förutom norska Aud Egede Nissen i en av huvudrollerna. Regissören kom från Ukraina. Tydligen var den tänkt som ett experiment. Man ville pröva en samproduktion som handlade om det samtida kosmopolitiska livet som omväxling från alla de svenska filmer tidigare som byggt på litteratur och handlat om det specifikt svenska med landsbygden och naturen som bakgrund. Enligt Jan Olsson som inledde visningen ledde filmens översvallande recensioner till att svensk film därefter tog en ny riktning - från det specifikt svenska till det mer kontinentala.
Och den kändes verkligen som en tysk film. Den handlar om ett lyckligt äktenskap mellan en f d cirkusartist och hans fru som slås i spillror när frun av en slump träffar en ny man. Sedan följer filmen deras respektive irrvägar tills de hittar tillbaka till varann på slutet. Däremellan får man se suggestiva scener från något som jag tror ska föreställa Paris eftersom alla i filmen har franska namn. Nattklubben "La guillotine" där gästerna hämtas upp av en hiss där hisspojken är klädd som bödel. Dueller i gryningen mellan utlevda män i monokel. En sjabbig cirkus där mannens son lämnas vind för våg bland hårda kvinnor som kedjeröker och spelar kort. Just scenen i cirkusens matsal är som en målning av Otto Dix - en sunkig lokal där luggslitna människor äter soppa och röker lite håglöst medan andra knytnävslåss så att stolar och ölglas flyger och de kringstående skrattar rått. Ännu mer så då en stenhård cirkusryttare (tror jag eftersom hon har ridpiska) spelas av Rosa Valetti som känns igen från Fritz Langs M där hon står bakom disken på syltan där den undre världen häckar.
Atmosfären rätt igenom filmen är rå och desillusionerad på ett sätt som den aldrig riktigt är i vanliga svenska stumfilmer.
EDIT: Flyttar datumet på inlägget. Kom just på att det hamnade på februari trots att jag skrev det färdigt helgen efter p g a sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar