Man får täta tillfällen att studera den svenska modernismen just nu. I höstas var det Einar Jolin på Liljevalchs, och nu är det GAN, även känd som Gösta Adrian-Nilsson, på Waldemarsudde.
Det är intressant att jämföra dom två. Som jag återberättade i mitt inlägg om Jolin menade ju curatorerna att han småfuskade lite med olika modernistiska stilar som han aldrig riktigt var bekväm med för att sen settle down med en, enligt min mening, mjäkig och tråkig realistisk stil.
Det gjorde på sätt och vis GAN också. Det vill säga plockade upp och experimenterade med olika nya stilar han stötte på under 10- och 20-talen. Skillnaden var att han inte som Jolin provade för att sen skita i alltihop. Istället kastade han sig entusiastiskt in i allt han hittade, blandade vilt, och kom ut med en alldeles egen stil som innehåller vitt skilda stildrag från futurismen, expressionismen och kubismen. Till skillnad från Jolin gjorde han det till sitt. Den här blandningen är särskilt tydlig i hans målningar från det sena 10-talet.
En annan grej som skiljer ut honom från andra svenska konstnärer från den här tiden var att han inte som de flesta andra stack till Paris, utan till Berlin. Det innebar att han exponerades för bitvis andra stilar än säg Grünewald, Hjertén och Dardel. Inte Matisses färgexperiment, utan dom dynamiska expressionisterna på galleriet Der Sturm. Det finns inget franskt harmoniskt lugn i bilderna utan bara blixtar, explosioner, rörelse.
Han och Dardel har det gemensamt att dom båda prövade en uppsjö stilar men uppfann var sin egen stil som gjorde dom till solitärer i den svenska konsten, även om dom inte påminner om varandra alls stilmässigt.
På utställningen finns också några collage som GAN gjorde under perioden i början på 20-talet när han var influerad av Max Ernst och dada-collagen. Det är märkligt att se såna där typiska dada-collage med tidningsklipp, fotofragment samt ord/meningar skrivna i marginalen där orden är på svenska. Det är då det blir tydligt på riktigt hur få i Sverige som var influerade av den tyska konstscenen. Det var nästan bara GAN.
Och så var det matroserna och pantrarna. Jag har aldrig sett så mycket matroser. Dom var uppenbart GANs sexuella fetisch of choice. Ibland måste man kisa ett tag för att se dom. I virrvarret av diagonaler och ljusblixtar framträder ett huvud i matrosmössa, ett ben och delar av en överkropp. I andra målningar är dom mycket framträdande, alltid kubistiskt kantiga och muskulösa. I konsten blir det tydligare än på andra ställen vilka som inte är heterosexuella. I en målning jämförs tre matroser med tre pantrar som vädrar i luften. Pantrarna är förstås en passning till GANs stora idol Oscar Wilde som ju kallade umgänget med prostituerade män "feasting with panthers". I ett litet rum finns karikatyren av Wilde som GAN gjorde i sin ungdom när han fortfarande var symbolist, och ett förtjusande fotografi av en ung GAN i Wilde-influerad dandy-kostym.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar