Massor och massor med stumfilm!

I lördags kväll såg jag äntligen Clownen från 1926 med Gösta Ekman, som legat ett par månader och väntat på rätt tillfälle.

Vilken film! En sjutusan till melodram, vilket är helt okej i stumfilm, men sällan annars. Cirkus och clowner är inte heller min kopp te i vanliga fall, men allt blir behagligt i en stumfilm.
Särskilt om det är Gösta Ekman som är clownen. I början av filmen strålar han på ett sätt som stillbilder inte riktigt kan göra rättvisa, och är så barnsligt glad och snäll och lycklig (och vacker) att man blir rörd. I slutet av filmen, när skuggorna har fallit över hans rollfigur, är han plötsligt en annan person. Inte en spillra av sitt forna jag, som det brukar heta, utan dess motsats: ett dystert, bittert vrak, märkt av sorg och alkohol.
Det är strålande gjort.
Man kommer ju aldrig att få se Gösta Ekman på scenen, hans rätta element enligt alla samtida källor, så det är bra att det finns enstaka stumfilmer kvar som visar en nyans av hur det kanske kunde ha varit.

Det kommer mera.
Imorgon onsdag 11:e juni börjar stumfilmskonferensen Women and the Silent Screen på Cinemateket i Stockholm. Den håller på onsdag-fredag. Varje dag körs ett block med en blandning av stumfilmsfragment och hela filmer som alla är mer eller mindre obskyra.
Imorgon börjar det med bl a en tysk film från 1916 med Asta Nielsen! Att få se Die Nielsen i sin glans dagar har jag länge längtat efter. Och på torsdag visas stumfilmatiseringen av Hjalmar Bergmans modärnistiska roman Flickan i frack från 1926! Jag har naturligtvis läst boken, och vågade inte tro att jag skulle få se filmen - kanske ännu en stor svensk transvestit-film.

Undrens tid är inte förbi i stumfilmens svartvita värld.