Josephine Baker och Janet Klein

Två sångerskor från olika tider men med modärnistisk connection.

Josephine Baker: född i St Louis 1906, död i Paris 1975. Började som vaudeville-dansös hemma i USA, kom till Paris 1925 och gjorde succé, senare även som sångerska.

Hon var rätt i tiden - för avantgardet i Paris på 20-talet var Afrika the shit och Baker fick representera alla exotiska drömmar om den vilda kontinenten med ohämmade svarta människor. Hon tryckte på rätt knappar med banankjol och primitiva grimascher, och blev samtidigt en excentrisk stilikon som pomaderade håret med äggvita och promenerade på Champs-Élysées med en leopard i koppel. Trots allt föredrog hon Frankrike framför USA eftersom hon där mötte större respekt som svart. Samtidigt blev hon ibland kritiserad av svarta landsmän för att hon inte sjöng "svart" utan med tidstypisk schlagerröst.
Hon avled natten efter ett triumfartat jubileumsframträdande på Bobino, och Paris sörjde henne som en av sina egna.
Det fläckvis intressanta P1-programmet Stil handlade i fredags om henne. Programmet går att lyssna på i en månad på nätet.

Jag har nyligen köpt en skiva med Janet Klein and her Parlor Boys. En sångerska med kompband som har som mission att återuppväcka 10-, 20- och 30-talens populärmusik så genuint som möjligt. Mycket charmigt. De har en fin hemsida (se länklistan) där man kan lyssna på deras musik också.

Berlin - stad av sten

Har läst en seriebok som omväxling. En s k grafisk roman. Berlin - City of Stones av Jason Lutes, översatt till svenska. Endast del 1 finns på svenska än, men det kommer fler delar.

Historien börjar på hösten 1928 när en ung kvinna som är på väg till Berlin för att börja på konstskola och en ung vänsterjournalist möts av en slump på tåget in mot staden. De går åt var sitt håll när de är framme, men möts igen några månader senare, börjar umgås, och blir mer än vänner. Runt omkring dem håller samhället långsamt på att förändras, men än så länge är det förhållandevis lugnt.
Förutom de två huvudpersonerna finns ett stort persongalleri vid sidan om, både människor i deras närhet och andra, utan koppling till dem. De olika personernas liv vindlar sig framåt, ibland påverkade av varandra, ibland påverkade av samhällsomvandlingen. Kärleksaffärer blomstrar och svalnar, man diskuterar konstens framtid eller journalistikens möjligheter, äktenskap går i kras för att kvinnan backar kommunisterna och mannen dom där andra som slåss med kommunisterna på gatorna...
Själva stilen i serien känns väldigt rak och praktisk, faktiskt väldigt kongenial med den tid och plats den skildrar - Neue Sachlichkeit i serieform. Samtidigt förekommer hopp bakåt i tiden till händelser i en enskild persons liv vid tiden för krigsslutet 1918 som förklarar en del av det som händer i kontemporär tid. Människors tankar fångas flera gånger i ett sorts melankoliska "snapshots"; fyra personer på spårvagnen får varsin tankebubbla som avslöjar brottstycken av deras tankar just i detta ögonblick. Förälskade drömmerier sida vid sida med lakoniska funderingar över middagsmaten, och ett mycket litet barn som helt enkelt tänker: "Potta, potta!". Genialt.

Detta första album hade både styrkor och svagheter, och jag är försiktigt positiv. Men jag ser fram emot att få läsa nästa album för att få se hur det går för människorna man lärt känna, nu när det mörknar över vägen i den tyska huvudstaden.

Tutta med TOFS

Det blev en trivsam afton i torsdags på Filmstaden i Råsunda då Ekman-sällskapet bl a firade Tutta Rolfs 100-årsdag tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet.

Tutta Rolfs 100-årsdag har kommit lite i bakgrunden till Zarah Leanders, men Tutta är också värd att fira.

Det gjorde vi genom att titta på mästerverket Sara lär sig folkvett i Filmstadens lilla stofilsalong med den något osannolika kombinationen champagne och popcorn i knät. Även punsch förekom. Det blev naturligtvis allsång till filmens främsta musikinslag, Nu ska vi opp, opp, opp, opp mot den gryende kärlekens topp (flitigt utnyttjad som pausmusik på TV när jag var barn). Tekniken (hackande dvd-kopia) pressade vårt tålamod till bristningsgränsen, men vad gör man inte för Tutta och Håkan Westergren när dom super ner sig och demolerar ett vardagsrum iförda aftonklädsel?

TOFSarna var uppklädda i matchande mörka kostymer och flugor med ordet TOFS diskret tryckt (broderat?) på sidan. Vår Ekman-medlem Clara underhöll med tidstypiska sånger kompade på piano efter filmen. Ulf Kjellström, författare till böcker om Thor Modéen, Åke Söderblom och Sture Lagerwall, underhöll med lärda anekdoter om tidens svenska nöjeskultur vid ofrivilliga pauser i programmet.

Nästa år ska vi fira Tuttas 101-årsdag.

Gangsterparodi på SR Minnen

Måste tipsa om en retro-serie som just börjat gå igen på radiokanalen SR Minnen.

Det är en flugig serie i hur många delar som helst om den fruktade Chicago-gangstern Dickie Dick Dickens, spelad med myndig röst av Martin Ljung. Man får även stifta bekantskap med balettflickan Effie Marconie (Lena Söderblom), gangsterbossen Jim Cooper (Beppe Wolgers), Mummie Tobo-Dutch (Sif Ruud) och andra hel- och halvfigurer ur Chicagos beryktade 20-tal.
Varje avsnitt börjar med en bit struttig jazz för att man ska komma i stämning. Handlingen är vindlande, hetsig, och något surrealistisk. Två berättare hjälper till att föra den framåt: Lasse O'Månsson och Leif "Smoke Rings" Anderson!

Serien sändes första gången 1966 och bygger på en liknande tysk serie.
Enda smolken i cocktailglaset är SR Minnens sändningstider: 10.00 på fredag morgon, 21.00 fredag kväll. Tyvärr kan programmen på kanalen inte höras på nätet i efterhand.

Men om ni är lediga 10.00 en fredag eller inte har nåt för er fredag kväll (fet chans) - slå er ner framför kristallmottagaren med en fulgrogg i en kaffekopp och bli ett med Chicagos undre värld.

Rudy - I'm Just A Vagabond Lover

Bing - Just One More Chance/I Surrender Dear

Lite modärn musik

Köpte en rea-skiva, The Earliest Bing Crosby Vol.1 (tack Naxos Nostalgia). Skivan tog upp hans tidigaste inspelningar, 1926-1930. Bra ljudkvalité har dom fixat också.
En favorit på skivan är That's My Weakness Now som Ernst Rolf skrev en ännu fånigare text till: Det har jag pippi på.

Spelade också in en skiva till min vän Clara med modärn musik som jag hittat. Den blev riktigt bra, funderar på att göra en dublett till mig själv.
En av artisterna på skivan är schlagersångaren Rudy Vallée med Me Minus You, en av många fåniga matematiklåtar genom tiderna.

För ett smakprov på dessa artister - se ovan. (Tyvärr inte nämnda sånger.)