Otto G Carlsund på Liljevalchs

En ny modärnistisk utställning börjar i dagarna på Liljevalchs konsthall.

Otto G Carlsund är en rätt så bortglömd svensk målare som var ett med sin tid.
Han var, på tidstypiskt maner, besatt av den nya tidens energi, teknik och framtidsoptimism. Han inspirerades av kubismen, och framför allt av Fernand Léger som var hans lärare. Motiven bestod ofta av geometriska mönster i starka färger. När han inte målade fräste han omkring i en Bugatti, "världens vackraste racerbil", inne-bilen i Paris, med kompisen Gunnar Ekelöf. Passande nog innehåller utställningen därför en äkta Bugatti, och en rekonstruktion av den målning som Carlsund målade direkt på väggen för Stockholmsutställningen 1930.

Utställningen håller på t o m 6 januari 2008.
Återkommer med rapport.

New Orleans revisited

Var på Hootchy Kootchy Club i lördags.
Temat var Welcome to Storyville. En nästan kuslig tajming med tanke på resan i somras. Naturligtvis blev jag gråtfärdig av nostalgi och skulle dit. (Lågoddsare med tanke på att jag hur som helst varit på alla Hootchy Kootchy hittills. Kompletism kräver sin rätt.)

Det var som vanligt. D v s en blandning av transvestiter, gother, strippor, rockabilly-killar och lesbiska flickor med lösmustasch. Men den här gången hade man dessutom toppat med voodoo-drottningar och ett jazzband i foajén. Ett stort antal Storyville-flickor svassade också omkring.
En viss ombyggnad hade skett, med lättillgängligare toaletter på en balkong ovanför foajén från vilken man kunde blicka ner i trängseln, och titta på jazzbandet ur fågelperspektiv.

En dansös på stora scenen företedde vissa likheter med Josephine Baker i klädsel och framtoning. Ovanligt mycket dansbar jazz spelades också i rummet till vänster. På det hela taget mycket lyckat.

Jag blev fotograferad 3 ggr, vilket kan betyda att min klädsel var lyckad. Rosa klänning av tidigt 20-talssnitt, bebissockor, lackskor, hårband och en karnevalsmask med plym och pärldraperi. Det gick utmärkt att både dricka öl och röka genom draperiet. Jag hade också på mig mina mardi gras-pärlor köpta i N O (liksom masken) och en gris gris-påse jag gjort själv av trasor och lapsang-te.
Den enda flugan i smörjoljan var att jag inte kom på att låta fotografera min outfit förrän jag kom hem, när den exotiska inramningen var ett minne blott.

Note to self: kom ihåg det nästa gång.

Göstas grav och September Songs

I söndags hade Ekman-sällskapet sin första sammankomst för hösten. Det var med anledning av Hasses födelsedag den 10:e som vi begav oss till Norra begravningsplatsen i Solna för att besöka hans grav. Det innebar också att jag för första gången fick se Göstas grav, som det ju ursprungligen är. Han ligger där liksom hans båda söner och hans hustru.

Jag hade förstås sett gravmonumentet av Carl Milles förut på bild. I verkligheten såg det något mindre ut än jag föreställt mig utifrån bilderna.

Ernst Rolfs grav såg vi också på vägen. Den var mycket tråkigare, en stor fyrkantig sten med texten: "Ernst Rolf Sångaren". Jag ska gå tillbaka någon annan gång och leta reda på Mauritz Stillers grav. Kanske någon annan modärnistisk grav också när man håller på.

Sen for vi in till stan för att gå på kafé. Vi ville naturligtvis välja ett passande kafé, och försökte först med Citykonditoriet. Det var stängt för renovering. Sen försökte vi med Vetekatten. Det var söndagsstängt. Redan i våras konstaterade vi att söndagar är en no go-dag när det gäller kaféer, trots att det är då folk har tid att gå på kafé. Amatörmässigt. Vi resignerade och slog oss ner på samma menlösa kafé på Drottninggatan där vi satt i våras, av samma anledning.

Efter mötet gick jag på Cinemateket och såg September Songs. En musikfilm som jag inte sett sen den hade premiär för drygt tio år sen. Filmen är av intresse för modärnister eftersom den handlar om Kurt Weills musik. Olika artister, både kända och mindre kända, framför olika Weill-sånger i en väldigt tysk fabrikslokal eller liknande där små mini-videor spelas upp på flera scener. Man får höra både välkända sånger från Tolvskillingsoperan, och lite mindre kända verk från den sena amerikanska tiden. För modärnister är den tidiga delen förstås viktigast, och den har den bästa musiken tycker jag. Stark öppning där Nick Cave sjunger Mack the Knife. Rätt självklar låt för Cave när man tänker efter.

Nästa chans att se filmen i Stockholm är den 24:e september.

Den lille mannen med dom stora ögonen

Now, who might that be?
En stump visslad Grieg kanske ger en ledtråd.

Just det, Peter Lorre.

Han har länge varit en av mina mest älskade favoriter, och nu har jag äntligen läst ut en tegelstens-biografi om honom, The Lost One. A Life of Peter Lorre av Stephen D Youngkin. Påbörjade den hösten 2005(!) men fastnade nån gång i slutet på 40-talet.

Det är en matig och seriös biografi, den första stora på engelska tror jag. De väldigt långa kapitlen utan delkapitel försvårade dock läsningen lite.
För en modärnist är förstås de tidiga kapitlen om 20- och 30-talen av störst intresse. En stor del av 20-talet hankar han sig fram på teatrar i olika tysk-språkiga städer, får efter ett tag större roller på teatern hemma i Wien, och söker sig slutligen, 1928, till Berlin där allting ju händer. Han gör succé, blir teaterstjärna och Berthold Brechts favoritskådespelare, inte minst p g a sitt säregna utseende. Man kan inte undgå att lägga märke till honom, så att säga. Demon-regissören Fritz Lang uppmärksammar honom, och ger honom huvudrollen(?) i sin första talfilm, M.
Därmed är hans öde beseglat.




Han blir filmstjärna, precis som han blivit teaterstjärna tidigare, men märker redan nu att regissörerna inte kan glömma hans roll som barnamördare i M. En viss diktator kommer så till makten och Lorre, som är jude, flyr till Frankrike tillsammans med många andra. Här går han arbetslös tills Alfred Hitchcock räddar honom till Storbritannien där han får rollen som gangsterledaren i Mannen som visste för mycket. Detta leder i sin tur till Hollywood, filmstjärneliv och livslång type-casting som mystisk europeisk skurk.



Peter Lorre hade tur som lyckades undkomma Hitler, och få en ganska lång och bitvis lyckad karriär. Samtidigt är det uppenbart att han hela sitt liv var frustrerad över att så sällan få visa vad han kunde utöver att vara exotisk och skurkig. Ett öde som ofta drabbat européer i Hollywood, men kanske särskilt honom. Hans privatliv var dessutom något stormigt, och han var tidvis narkoman.

Jag drömmer ibland om vad man kunde ha fått se honom göra och vara på film om han hade undkommit type-castingen.
Jag drömmer också om att med en tidsmaskin bli förflyttad till Berlin 1928, plötsligt förstå tyska, och få se hans melankoliska lilla ansikte däruppe på scenen. Fortfarande ung, med hela livet framför sig.

Karl Gerhard gör film

Var och såg Äktenskapsleken på Cinemateket med sambon i fredags.

Den var t o m ännu bättre än jag minns den från TV. Med svenska 30-talsmått mätt är det en ganska queer film faktiskt. Det kanske får skrivas på Karl Gerhards konto. Vem vet, om han hade skrivit fler filmmanus kanske svensk 30-talsfilm varit lite bättre.

Dagen efter blev naturligtvis fylld av modärnistisk musik. Till att börja med skivan där Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard-låtar, Ett bedårande barn av sin tid. Det är en fantastisk skiva; Magnus Ugglas gaaapiga sätt att sjunga är kongenialt med Karl Gerhards elaka texter.
Se här.

Sen, efter lite blandad Ernst Rolf, blev det The Temperance Seven, ett engelskt band som ansträngde sig för att låta som om det var senast 1929. Dom var väldigt engelska, och en del av en mycket liten modärnistisk subkultur som existerade i tre år eller nåt sånt i slutet på 60-talet.
Dom gjorde proto-videor också.