Ja, nu har jag läst en riktig biografi till skillnad från den svårartat akademiska (men bra) essäsamlingen tidigare.
Jag valde den senast utkomna med recensionslovord från tidningar typ The Independent på omslaget, det borde borga för nån sorts kvalité. Ivor Novello - Portrait of a star av Paul Webb.
Det var mycket riktigt en lyckligare upplevelse än den puckade biografin om Conrad Veidt jag tyvärr läste i vår (se tidigare inlägg). Välskriven, lättläst på ett bra sätt, med den där beundransvärda engelska strävan efter att faktiskt underhålla läsaren utan att bli flamsig.
Hans karriär var ganska märklig. Under första världskriget blir han stjärna över en natt som kompositör till den sång som enar hela nationen i melankolisk sammanhållning och längtan efter 'the boys' som, om man har riktig tur, kommer hem igen. Hans mor hade helst sett honom som klassisk kompositör eller dirigent, men i alla fall. På 20-talet blir han, liksom på ett bananskal, filmstjärna i Storbritannien (med sin osannolika skönhet som draghjälp), skriver mondäna salongspjäser som han också deltar i som skådespelare, samt medverkar som sådan i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser. På 30-talet och fram till sin död 1951 skriver han musikaler som han också medverkar i. Tydligen är det främst sångerna från dessa som folk kommer ihåg honom för i dagens Storbritannien; hans filmstjärnekarriär verkar i stort sett bortglömd bortsett från The Lodger p g a Hitchcock.
Boken är förstås full av anekdoter. Den roligaste är den om hans misslyckade tid i flygvapnet under första världskriget. Efter ett antal häpnadsväckande haverier tar hans överordnade ett snack med honom och förklarar att han i princip är ett större hot mot de allierade än Luftwaffe. Av nån anledning kommer jag att tänka på Peter Sellers i The Party här.
Den märkligaste är den om hans korta tid som propaganda-artist i Stockholm 1918! Det låter helt bisarrt, men tydligen var det så här: Kriget drog ut på tiden och kom ingen vart. I Storbritannien tänkte man, hm, Sverige är inte med i kriget, men dom skulle kunna bli indragna när som helst. Om dom blir det kommer dom med absolut säkerhet att gå med på Tysklands sida eftersom deras kultur är mycket tyskinfluerad, även populärkulturen. Om vi skickar en artist som representerar den engelska patriotiska hållningen kanske vi lyckas balansera slagsidan och ge svenskarna lite perspektiv på saken. Ergo: vi skickar dit Ivor Novello. Sen tog kriget som tur var slut samma år, och hans musikaliska tokuppdrag inskränkte sig därför till några månader. I Stockholm hann han dock uppmärksamma tecknaren Einar Nermans arbete för diverse kabaréer, vilket ledde till att han fick äran att dekorera väggarna på den nattklubb i London som Novello drev ett tag i mitten på 20-talet! På 30-talet lärde han känna Garbo, och charmade henne genom att försöka tala svenska med henne, baserat på det lilla som han lyckades snappa under månaderna i Stockholm 1918.
Det är helt klart fantasieggande att försöka tänka sig hur han upplevde Stockholm: Vad såg han? Vad gjorde han? Gick han till Fenixpalatset? Förhoppningsvis.
2 kommentarer:
Intressant med engelsmännens försök att påverka Sveriges utrikespolitik med hjälp av artister och konstnärer. Står det i boken exakt när Novello var här. Man skulle kunna kolla upp gamla dagstidningar. Jag vill minnas att Myggan Ericson skriver en del om engelsmännens propagandaarbete i sin Ernst Rolf-biografi. Rolf var involverad i denna satsning och uppträdde i England.
Hm, jag har konsulterat boken (som jag fortfarande inte lämnat tillbaka till Filmhusets bibliotek), och det står att han hann vara i Stockholm i ca 2 månader innan vapenstillestånd utropades och kriget tekniskt sett var över. När nu det var...? Någon gång 1918.
Skicka en kommentar