lördag 31 mars 2012

André Kertész Frankrike



Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.

söndag 25 mars 2012

Theda Bara återskapad



Vet ej om detta kan va nåt men det är ett tips för er som befinner er i Stockholm på onsdag. Retrostumfilm är ju alltid kul, och det är lovvärt att nån tar sitt ansvar och försöker återskapa den förlorade stumfilmsskatten. Har hört att Guy Maddin funderar på nåt liknande. Fortsättning följer.

Kairos röda ros



Woody Allen gillar helt klart den modärna tiden med tanke på alla filmer han faktiskt gjort om den. När man lägger dom tillsammans blir man förvånad av hur många det är:

Midnatt i Paris - sågad av mig i höstas. Kulregn över Broadway - ser fram emot att se om den. Zelig - lätt övernaturlig metadokumentär och journalfilmsfest. Skuggor och dimma - hans take på tysk expressionism i allmänhet och M i synnerhet. Jag har förmodligen glömt nån.

Och så den här.
Orkade inte till Cinemateket tre dar i rad så istället lånade jag den på Kulturhuset.

Att dom kör den just nu beror förstås på The Artist; den tillhör deras serie filmer om själva filmindustrin som ackompanjemang till förhandsvisningen jag var på.

En självklar inspirationskälla är förstås Sherlock Jr med Buster Keaton där Buster är biomaskinisten som drömmer att han är detektiven i filmen som han själv kör.



Men jag har inte sett Kairos röda ros sen gymnasiet och hade faktiskt glömt hur intrikat den är. Inte bara stiger hjälten i filmen som Mia Farrows hunsade hemmafru ser ner från duken och besvarar hennes känslor. Dessutom börjar de andra karaktärerna i filmen leva sitt eget liv när en av dem sticker. Eftersom filmen inte kan fortsätta innan han infångats får de slå sig ner i den svartvita soffan, pimpla sprit, spela poker och jiddra om ditt och datt allt mera uttråkade. Under tiden försöker biografpersonalen hålla dem vid gott mod och pressen utanför skandalen. Ett samtal pågår alltså mellan den verkliga världen och den svartvita parallellvärlden uppe på duken. Jag har faktiskt aldrig sett nåt liknande på film.



Samtidigt håller sig den förrymda karaktären undan på ett nerlagt nöjesfält med hemmafruns hjälp och njuter av sin nya frihet. Glädjen grumlas när det visar sig att hans filmpengar inte går att använda IRL, och han blir förvånad när han får höra att i den verkliga världen tonar man inte ner till mörker innan man ska ha sexuellt umgänge.



Och, samtidigt igen, får skådespelaren som spelat den förrymda karaktären höra vad som hänt och ger sig av från Hollywood till den lilla biografen på östkusten för att försöka hitta sin egen karaktär, övertala honom att återgå till duken och därmed rädda sin egen karriär. Han drar nytta av den förälskade hemmafrun på ett mycket förslaget sätt, och filmen slutar hjärtskärande olyckligt vilket känns ovanligt för Woody Allens filmer som brukar sluta lyckligt eller med en vardagskompromiss.



Men innan dess finns i alla fall ett riktigt lyckligt ögonblick: hemmafrun och den berömda filmstjärnan sitter i en liten instrumentbutik. Hon spelar ukulele och han sjunger Alabamy Bound. Ren glädje.



När eftertexterna går igång blir man om igen påmind om att det här är Woody Allens kärnperiod. Det är ju jazzmusiken från den modärna epoken som kompar för- och eftertexterna till alla hans filmer. Oavsett vad dom handlar om.

måndag 12 mars 2012

The Artist förstås



Det är väl dags att skriva nåt om The Artist.

Jag var på förhandsvisningen på Cinemateket och kön tog upp hela hallen precis som inför visningen av nya Metropolis. Intresset växer. Kommer det här att få fler människor att springa på stumfilm? Man kan ju hoppas.



En av mycket få stumfilmer som handlar om ljudfilm, av förklarliga skäl.
Det bästa med filmen är när den på olika sätt kommenterar kontrasten mellan tystnad och ljud på ett sätt som bryter fiktionen. Ett exempel är när huvudpersonen, som vet att ljudfilmen kommer, har en mardröm där allt utom han själv ger ljud ifrån sig. Ett annat är när han svarar på en fråga från producenten efter ljudfilmens genombrott och man plötsligt hör skådespelarens alldeles autentiska franska accent. Men! Han spelar ju en amerikansk filmstjärna! Eller...? Öppet för tolkningar och jag har ingen aning.



Kan beskrivas som en bagatell, på ett bra sätt, och en hyllning till inspirationskällor som Singin' in the Rain och A Star is Born. Huvudpersonen, filmstjärnan George Valentin, bär vissa drag av Douglas Fairbanks och ev ett slags stumfilms-Errol Flynn. Han delar nästan namn med Valentino vilket kanske inte heller är en slump.



Att de två huvudrollerna i en helt amerikansk miljö spelas av franska skådespelare påminner om en praktisk (genialisk)egenskap hos stumfilmen: Vem som helst kan spela vad som helst var som helst. Ingen behöver irriteras av fel språk, svårbegripliga accenter eller (huvva!) fejkade accenter.
Detta är i alla fall ett pragmatiskt argument för att göra stumfilm, och även om det här nog kommer att betraktas som ett engångsexperiment av branschen i stort, så hoppas jag ändå att motståndet mot stumfilm kommer att minska och att fler ser dess överlägsna aspekter.