Midnatt i Paris

Den var jag ju tvungen att se. Jag anser ju i stort sett att Woody Allen inte gjort en bra film sen Kulregn över Broadway 1994 (den å andra sidan förtjänar ett inlägg när jag väl ser om den). Mycket få filmer därefter har verkat intressanta, och jag har därför bara sett ett par av vilka inga har gjort nåt större intryck.
Men när hen gör en film om en kille som reser i tiden tillbaka till 20-talets Paris måste jag ju se den av rent knappologiska skäl.

Jag väntade mig inte att den skulle vara bra, och det var den inte heller. Den kändes i det stora hela som en parodi på en Woody Allen-film med en parodi på 20-talets Paris inuti den första parodin. En sorts kinesisk parodi-ask med andra ord.

Filmen börjar med förutsägbar Parisporr. Ett vykortssvep över Parisvyer som 90% av världens befolkning sett förut, antingen på vykort eller i andra filmer. Sen kommer Owen Wilson, filmens Woody-alter ego, dit med sin fästmö och fästmöns gnälliga föräldrar. Gil som alter-Woody heter här är en Hollywood-hack med lätt frustrerade drömmar om att skriva en konstnärlig roman samt om Paris som nåt sorts romantisk-bohemiskt Mecka det inte varit sen 50-talet senast. Det är redan från början obegripligt varför hen och hans fästmö är ihop eftersom de inte verkar dela några gemensamma intressen eller ståndpunkter överhuvudtaget. Detta i sig är alltid ett tecken på en kass manuskonstruktion; saker är på ett visst sätt för att trigga intrigen vare sig det är trovärdigt eller ej. Allen får in några tasksparkar mot republikansk konservatism i porträttet av föräldrarna, vilket förvisso är sympatiskt, men i övrigt kan man sitta och säga "check" mest hela tiden: där är ögonblicket när Gil skulle kunna säga "I need a large polo mallet" à la Annie Hall, där är besserwissern hen vill säga det till o s v. Man har sett situationerna och hört den generiska Woody Allen-konversationen många gånger förut. Allen upprepar sig själv.



När fästmön vill gå ut och dansa med sin gamla akademikerbekant (a k a besserwissern) så drar Gil på stan själv, och vid pass midnatt blir hen till sin förvåning upplockad av en ålderstigen bil. När hen stiger ur har hen plötsligt kommit till sina drömmars Paris och minglar med gapande mun runt bland makarna Fitzgerald, en permanent packad Hemingway, en avmätt Cole Porter vid pianot och hemma hos Gertrude Stein som förstås får provläsa hans romanembryo. Samtliga är klippdockeklyschor. Personerna som man tänker sig dom i sina mest förutsägbara gestalter. Dessutom slänger man in en fiktiv musa till Picasso, med irriterande klysch-frisyr, som Gil naturligtvis kärar ner sig i.



Det finns ett riktigt bra inslag i filmen: Adrien Brody som Salvador Dalí. Där går filmen förbi klyschbilden och blir rent surrealistisk, passande nog. Gil står villrådig i en dörröppning, och plötsligt kommer en lång smal käpp in från vänster och petar på honom. Redan där förstår man på något sätt att detta bara kan vara Dalí som petar. Sannolikt valdes väl Brody åtminstone delvis på grundval av sin ytliga fysiska likhet med surrealismens mest bisarra omslagspojke. Men hen gör ett bravurnummer av sin korta scen. Dalí sitter i en restauranghörna och har snöat in som en haschtomte på ordet "noshörning" som hen helt enkelt inte kan släppa medan hen gör en skiss av Gil (total fågelholk igen) och mässar teatraliskt på spanskaccentuerad engelska. Ett faktiskt helt och hållet trovärdigt porträtt av en så märklig person som Dalí som ju samtidigt existerade på riktigt även om man kan tvivla på det. Att det dessutom fanns en surrealistisk tidskrift i Paris vid den tiden som hette Noshörningen är förmodligen inte en slump. Just där och då lever filmen och blir nånting annat än en trött upprepning av Pariskonstnärsklyschor.

Annars är det här tyvärr 20-talets Paris så som Disney skulle ha beskrivit det. Ett filosofiskt resonemang på slutet om nostalgins återvändsgränd hjälper inte. Jag sidar ändå med fästmöns torra akademikervän som helt förkastar nostalgi i filmens inledning. Och det trots min oerhörda vurm för mellankrigstidens estetik. Det var inte bättre förr. Bara snyggare.