Mest är det en ganska stillsam historia om en menlös snubbe med statstjänstemannajobb som skriver på fritiden och drömmer om att bli poet. Han verkar för övrigt bo hemma hos sin mamma. En något dysfunktionell familj med en närmast katatonisk bror som går på konstskola (?) och en syster som ränner på danssalonger på kvällarna och är lössläppt. En dag blir han nästan överkörd av en underskön flicka med häst och vagn som sedan försvinner bort efter att hon hjälpt honom upp. Han blir handlöst förälskad i henne och kan inte tänka på något annat än att få kontakt med henne igen. Han tar till alla medel - något som leder till att han får sparken från sitt jobb och lurar sina vänner på pengar. Han är inte sig själv längre.
Filmen hintar vagt att flickan med vagnen i stor utsträckning är ett utslag av hans fantasi - titelns fantom så att säga. Ett spöke som (nästan) ruinerar hans liv. En flicka i staden som liknar hans drömsyn utnyttjar tillfället grovt vilket bl a annat leder till nämnda pengasvindleri.
Och det är den fantastiska aspekten av filmen som är, tja, fantastisk. Större delen beskriver bara karaktärernas dagliga liv ganska realistiskt, men huvudpersonens drömsyner bryter realismen. Bl a en syn där han ser flickan komma åkande över torget i sin vagn igen men nu som ett spöke som verkligen kör över honom. En scen som påminner rätt mycket om liknande scener i Victor Sjöströms Körkarlen som Murnau ju eventuellt kan ha sett.
Den scen som stannat i minnet från förra tittningen är en oerhört expressionistisk scen där poeten håller på att bli galen. Han rusar nerför gatan om natten och upplever att husen lutar sig över honom och smyger efter honom. Det har man fixat med trickfilmning som gör att husen verkligen lutar sig framåt och spetsiga svarta takskuggor förföljer honom på gatan!
Scenerna från systerns skörlevnad på diverse rökiga danshak är också coola, liksom poetens alltmer snurrande huvud när han dansar med flickan som utnyttjar situationen.
En något märklig och spretig film, men sevärd för dom fantastiska scenerna.
2 kommentarer:
Jag var också där och såg den. Kul att ha sett den, Murnau är ju alltid Murnau. Men jag tyckte att den var lite seg. Men den lyftes helt klart av fantasiscenerna och då inte minst de fallande husfasaderna och husskuggorna som förföljer huvudpersonen. Jag hade gärna sett mer av sånt, det ju något som Murnau behärskar så bra. Jag tror hur som helst att jag hade lite höga förväntningar, det är ju trots allt en tysk 20-talsfilm om att tappa förståndet och konkurrensen är ju ganska hård i det facket.
Konkurrensen är stenhård i det facket.
Skicka en kommentar