För en vecka sen såg jag om en film jag inte sett på 18 år.
Det är inte alltid filmer man såg för 18 år sen är lika bra när man ser om dom. Men den här var faktiskt det.
Det var Swoon av Tom Kalin från 1992, som jag alltså såg när den var alldeles ny.
Det är hans take på historien om Nathan Leopold och Richard Loeb, de två rikemanssönerna i Chicago som 1924 mördade en 14-årig pojke från hemkvarteren för att bevisa för varandra att de kunde begå det perfekta brottet.
Det kunde de inte. När de åkte fast p g a av några idiotiska missar, bl a ett par tappade glasögon av ovanlig modell, förfasades hela USA av deras likgiltiga inställning till sitt brott och brist på ånger. När det kom fram att de hade eller hade haft ett sexuellt förhållande blev avskyn om möjligt ännu större och mer homofobisk.
Alla ville se dem i elektriska stolen, och det enda som räddade dem var den legendariske försvarsadvokaten Clarence Darrow som lyckades få dem dömda till livstids fängelse istället, mot alla odds.
Historien har filmats förut. Hitchcocks Repet från 1948 var helt klart inspirerad av händelsen, fast fritt tolkad. Compulsion av Richard Fleischer från 1959 kommer lite närmare. Där är det den verkliga historien rakt av fast med alla namn ändrade. Darrow, under annat namn, spelas av Orson Welles. Jag har förstås sett båda.
Kalins film är, så vitt jag vet, den första där hela händelsen skildras med namns nämnande. När han gjorde den var det också möjligt att ta upp den sexuella aspekten. Kalin var en del av vågen i början av 90-talet som kallades New Queer Cinema, tillsammans med t ex Todd Haynes. Vad jag minns blev filmen lite kontroversiell i gay-kretsar för att den handlade om homosexuella karaktärer som inte kunde beskrivas som positiva eller sympatiska, något som fortfarande var lite känsligt i början av 90-talet.
Vad som slog mig när jag såg om den var att det var så här amerikansk independent-film såg ut. Jag säger såg eftersom sån här film egentligen inte finns längre. Svartvitt, lågbudget, arty fast på ett inbjudande sätt. Kalin gör väldigt mycket med liten budget, och utnyttjar att den är låg också på sätt och vis. Alla karaktärerna bär korrekta 20-talskläder, men masscener och exteriörscener utgörs ofta av journalfilmssnuttar från tiden, bl a sådana som rapporterar från själva fallet, vilket fungerar utmärkt. Han försöker inte dölja att man s a s ser kulisserna, utan visar dem med synliga kanter i bakgrunden. Dessutom bryter han med realismen ytterligare genom att slänga in enstaka anakronistiska detaljer i bild som t ex en fjärrkontroll. I en festscen spelas alla flickor av transvestiter i väldigt icketrovärdiga peruker.
3 kommentarer:
Så förfärligt att försöka göra "hjältar" av känslokalla mördare! Sådant går jag inte på. Det finns absolut inga(!) förmildrande omständigheter. Ty vem har rätt att mörda en annan människa? Ingen! Den som aldrig har drabbats och inte kan känna empati tycker kanske en sådan film är "intressant". Skrämmande attityd!
Hur tänkte Anonym där?
Men, till saken: Det är attans att de filmer du skriver om liksom inte står uppradade i långa banor i den lokala dvd-butiken!
(Eller: Oj, vad jag sparar pengar på att de inte gör det!)
/J
@Anonym:
Filmen beskriver dem inte på något sätt som hjältar. Att inte intressera sig för och forska i människans mörka sidor blir svårt på sikt eftersom vi alla har sådana. Även du.
@Jacob:
Jo, sånt irriterar mig också. Det snackas mycket om att allt är tillgängligt nuförtiden med Internätet. Ha, säger jag bara! Är man som jag intresserad av stumfilm är det bara att infinna sig på Cinemateket när dom visas; det kan vara once in a lifetime. Swoon hittade jag faktiskt på Amazon eller var det var, så ibland har man ju tur.
Skicka en kommentar