Äntligen var det dags.
Filmhusets foajé var packad som en silltunna. Faktum är jag aldrig tidigare sett så många människor samtidigt i den foajén. Som någon skrev är det fascinerande att tänka på att den film som orsakar århundradets rusning till Cinemateket är en 84 år gammal stumfilm.
Nu är det ju inte en stumfilm vilken som helst. Den version som funnits tills nu har alltid räknats som exceptionell, på nåt sätt i alla fall.
Och att hitta en halvtimme tidigare försvunnet material är som att hitta en hittills okänd symfoni av Beethoven. Eller snarare en som man hört talas om men tvivlade på existensen hos. Episkt hur som helst. Och när den försvunna biten dessutom plötsligt gör att handlingen klarnar, fyller i en del logiska luckor - då är det dubbelepiskt.
Och så var det. Det syntes tydligt vilka delar av filmen som var nyhittade; de var i ett mindre format med en svart ram runt för att fylla ut, samt i ganska risigt skick med mycket längdrepor. Vissa av dessa visar hur Rotwang sörjer en kvinna som han älskar och som han förlorade till Fredersen, industrimagnaten. Nu står hon som en gigantisk byst bakom ett draperi i hans uppfinnarstuga.
Det bästa nya partiet visar scener från den dekadenta nattklubben Yoshiwara (döpt efter det gamla nöjesdistriktet i Tokyo - stilpoäng) som man förut mest hörde omtalas. Och det är finfina bilder av toksminkade, depraverade människor med chapeau-claquen på sned som dansar i ett suddigt, rusigt virrvarr.
Mannen som Fredersen lejer för att hålla sonen under uppsikt (stumfilms-Tysklands sleazy favoritskurk Fritz Rasp) får också mer tid i bild till att t ex stå och stirra över en tidning helt utan att väcka något som helst uppseende:
Och nu har jag inte ens nämnt musiken. Matti Bye, Kristian Holmgren och Mattias Olsson spelade på allt som man kunde spela på, bl a mellotron, optigan, andra instrument man inte hört talas om, och rikligt med slagverk. Musiken var heller inte sådan som man förknippar med stumfilm. Den var ett framvältande, mullrande industriellt monster som fullständigt tog andan ur en, speciellt under scenerna från den underjordiska fabriken. Det är bland det bästa jag hört när det gäller stumfilmsmusik. Det blir ofta bättre om musiken på något sätt kontrasterar mot stumfilmen som stil.
Rusningen till visningen bidrog till att en ny visning läggs in i schemat. Jag lyckas dock inte hitta det aktuella datumet, så håll utkik.
2 kommentarer:
Jag var där men fick inte plats tyvärr. Istället gick jag hem och tittade på mitt förhandsbokade exemplar av den nya dvd-utgåvan för första gången (Evrekas senaste). Yoshiwarascenerna och de små tilläggen under robot-Marias dans som förtydligade de bibliska kopplingarna var höjdpunkterna tycker jag. Men jag saknar fortfarande Marias och Rotwangs slagsmål i Rotwangs hus som inte fanns med i den här versionen heller.
Stämmer. Det är en kvarvarande lucka.
Skicka en kommentar