Jag började det nya året med att se en av Conrad Veidts ljudfilmer, en av dom som han gjorde efter att ha gått i exil till Storbritannien efter Hitlers maktövertagande. Jag har fortfarande inte sett någon av hans tyskspråkiga filmer från strax innan - det skulle jag förstås vilja göra.
Men The Passing of the Third Floor Back från 1935 är en märklig film. Den handlar om ett pensionat i London fullt av brittiska karaktärer. En barsk pensionatsvärdinna som hunsar tjänsteflickan som kommer från en uppfostringsanstalt eller liknande. En familj med ekonomiska problem och en ung dotter. En pianist som gillar klassiska stycken men försörjer sig på att spela hjärndöd schlager. En tant som är som Cronblomskan i Pensionat Paradiset, besatt av sin påstådda titel och alla andras klasstillhörighet - man bara väntar på att hon ska utbrista "Det var fasligt så få döda det var idag!" En snobbig och lite cynisk kvinna som är orolig för att ha hamnat på glasberget. En arbetslös arkitekt som älskar den unga dottern. Och en slemmig slumlord som äger huset och som familjen vill gifta bort den unga dottern med, mot hennes vilja, för att de behöver hans pengar.
Samtliga tillbringar dagarna med att vara elaka mot varandra. Efter att ha blivit utskälld och förnedrad för #te gången av pang-värdinnan önskar tjänsteflickan att det skulle finnas åtminstone en enda god människa i världen.
Strax därefter ringer det på dörren och en mystisk och vänlig man ber att få ett rum. Han har Veidts tyska brytning förstås, men den namnlöse främlingens härkomst nämns aldrig. Han nickar bara när pang-värdinnan undrar om han är en tockna därn kosmopolit.
Främlingens närvaro påverkar alla på ett mystiskt sätt - de blir vänligare, börjar se varandra på riktigt, och försöker rätta till sina misstag. Alla utom en: den slemmiga slumlorden, som fortsätter att utnyttja alla för sina syften, och som hintar till den vänlige främlingen att han inte har vunnit än. Under en mörk och stormig natt utkämpar de ett slags sista strid.
Främlingens sista ord till tjänsteflickan innan han försvinner lika mystiskt som han dök upp är: "Jag kom för att du önskade det."
Detta är alltså ingen vanlig film om ett pang i London. Det är en allegori om gott och ont. Det är det som gör att den, trots geografin, känns så centraleuropeisk eller tysk. Det är en ovanlig typ av film i Storbritannien, som brukar vara ganska förankrad i realismen, liksom svensk film. Den är regisserad av Berthold Viertel, liksom Veidt en flykting från det mörknande Centraleuropa. Å andra sidan bygger handlingen på en historia av Jerome K Jerome, författaren till en av världens mest engelska böcker, Tre män i en båt.
Det är nästan en egen subgenre - filmer om mystiska främlingar som plötsligt dyker upp, förändrar andra människors liv, och sedan försvinner igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar