Tardis värld och Jeunets universum

Jag började nyss se om En långvarig förlovning av Jean-Pierre Jeunet, filmen hen gjorde efter megahiten Amélie från Montmartre.

Jag har gillat alla hans filmer, både Delikatessen och De förlorade barnens stad som hen gjorde tillsammans med Marc Caro, och de senare, Alien Resurrection, Amélie, och den här.

Dom första utspelar sig i Jeunets speciella universum, en obestämbar värld av blandat 30-50-tal där allt är brunrött i olika nyanser. Alien-filmen förstås i framtiden i rymden.
Men fr o m Amélie blir det lite annorlunda när Jeunets universum flyttar ut i verkligheten och bildar en märklig fusion. Det är ju nutidens Paris, i stort sett, men Jeunet blandar in små stumfilmer i filmen, bokstavligen bultande hjärtan och tavlor som kan prata.
Detta nya förhållningssätt återvänder hen till i En långvarig förlovning. Med en ännu märkligare syntes som resultat, för detta är en mörkare film.



I filmens början är det 1917, i en lerig fransk skyttegrav, och sju män förs iväg för att avrättas. Metoden är att kasta ut dom i ingenmansland och låta dom klara sig så länge dom kan.
Klipp till 1920. En av männen har en fästmö som vägrar tro att hennes fästman verkligen är död. Hen försöker ta reda på hans verkliga öde genom att söka upp personer som känt de andra sex, och försöka spåra honom genom dem. Samtidigt verkar en annan betydligt hänsynslösare kvinna också söka sanningen om vad som hände de sju männen.



Jeunet väjer inte för de fruktansvärda aspekterna av första världskrigets skyttegravar. Samtidigt finns samma underfundiga humor, drastiska klippning, och filmer i filmen som i Amélie. Fästmöns erotiska fantasier beskrivs t ex i form av en stumfilmssnutt i Feuillades-stil - en fin tidstypisk markör. Ett stort galleri av udda karaktärer vindlar genom historien med sina snabba kast mellan dåtid (kriget) och nutid (1920). En plirande privatdetektiv och den mystiska kvinnliga hämnaren med sina många förklädnader är bara två av dom.

Och det är här jag kommer att tänka på en av mina favoritserier som utspelar sig nästan exakt samma tid: Adèles extraordinära äventyr av Jaqcues Tardi.



Det är en lång album-serie om Adèle Blanc-Sec, en deckarförfattare i Paris under 10-talet. Serien börjar 1911 och fortsätter sedan framåt i tiden. Alla delar finns inte översatta till svenska, den sista som är det utspelar sig 1919.



Adèle ger sig ofta ut i staden för att söka inspiration till sina böcker på plats, så att säga, gärna förklädd för att smälta in i diverse skumma miljöer. På det sättet blir hen involverad i dunkla konspirationer och brott som försiggår strax under världsstadens yta. Det är internationella brottssyndikat, galna hednasekter i katakomberna, och vetenskapsmän som utför tvivelaktiga experiment galore. Allt är totalt surrealistiskt, och samtidigt på något sätt helt kongenialt med den osäkra tid som handlingen är satt i: en värld av snabba förändringar och stundande världskrig.



Även serien innehåller ett stort persongalleri av mer eller mindre bisarra typer. Adèle har en sidekick: nån sorts slackerkille som helst halvligger hemma i sin boudoir iklädd rökrock och fez och endast motvilligt hjälper Adèle med hennes utforskningar, när det är absolut nödvändigt.



Jag har kommit att uppfatta den här typen av världar som specifikt franska företeelser - jag vet inte varför. Kanske är det nåt i vattnet.

Hur som helst, om man nån gång skulle komma på tanken att försöka filma den här fantastiska serien så är det bara Jeunet som kan göra det. Det är jag säker på.