Alpfilm

Tänker man på Leni Riefenstahl tänker man förstås på Viljans triumf. Det är ofrånkomligt. Regissören som gjorde naziregimens främsta reklamfilm, och sen ägnade resten av sitt oerhört långa liv åt att förneka att hon någonsin varit nazist. Hon var ju bara filmare, gubevars. Av alla självutnämnda icke-nazister är hon väl den som gjort mest för att främja nazismens sak. Oavsett vad hon själv tyckte eller påstod om saken.



Samtidigt kan man inte undgå att bli fascinerad av hennes märkliga liv. Efter kriget sadlade hon om till fotograf. Hon gjorde långa fotoserier hos nuba-folket i Sudan. Hon tog dykcertifikat vid 72(!) genom att ljuga om sin ålder för instruktören. Sen fotograferade hon korallvärldarna i Indiska oceanen, Röda havet och Karibien.



Och före nazi-eran var hon filmstjärna inom den märkliga tyska bergfilmsgenren. Hon började som dansös, men fick sluta med det efter att ha skadat sig. Hon såg en av bergsfilmerna, blev hooked, och kontaktade en av skådisarna. På det sättet blev hon själv engagerad.



Bergsfilmerna gjordes framför allt av regissören Arnold Fanck, och var precis vad det låter som - filmer som utspelade sig i bergen, d v s alperna. Det var rafflande filmer om äventyr på hala bergväggar där folk nästan dör och blir räddade i sista minuten, eller historier om bergsbor som tror på legender och vidskepelser kring bergen. Med hisnande naturscenerier och galna stunts förstås. Speciellt galna eftersom Fanck tyckte att skådisarna kunde göra sina livsfarliga hopp över ravinerna själva. I början av 30-talet börjar Riefenstahl själv regissera sina filmer, och hennes stjärna växer även som regissör.





Jag har tyvärr inte sett någon av filmerna, men hoppas få tillfälle på Cinemateket nån gång. Det låter som en tillräckligt bisarr filmgenre för ett försök. Framför allt eftersom just bergsfilmerna varit en fundamental inspirationskälla för min favoritregissör, den kanadensiske galenpannan Guy Maddin, som gör stumfilmspastischer där folk halkar omkring i snön. Det gäller särskilt filmen Careful, inspelad i ett alplandskap gjort av papier maché och gammalt skräp där bergsfilmernas klichéer får fritt spelrum. Det var lustigt nog den filmen som gjorde att jag blev intresserad av alperna en gång i tiden.



Just nu visas en liten utställning om Leni Riefenstahl på Luna Konsthall i Södertälje. Har man vägarna förbi är den värd en titt. Tyvärr finns det inte så många bilder från bergsfilmerna som jag skulle önska; det är ju trots allt inte för dom som hon är, eh, mest berömd... Man bör också undvika den lilla informationsfilmen som visas på en monitor. Den består av en mycket okarismatisk person som läser fakta om Riefenstahls liv innantill, och verkar vara gjord i slöjden.
Bortsett från det - en intressant utställning om ett bisarrt liv.