Modärnism i Helsingfors

Det är ett faktum att de radikalaste svenskspråkiga modärnisterna fanns i Finland snarare än i Sverige. Både Edith Södergran och Elmer Diktonius kom från Finland och skrev på svenska, med ett betydligt mer omstörtande bildspråk än svenska poeter vid samma tid.
En annan, hos oss mer okänd, modärnistisk författare var Henry Parland.



Att säga att han var svenskspråkig är kanske att ta i. Hans två första språk var tyska och ryska. Senare lärde han sig finska, och först i tonåren svenska. Han föddes i Viborg, och dog i Kaunas i Litauen 1930, i sviterna av scharlakansfeber 22 år gammal. Man måste verkligen påminna sig om att unga, starka människor kunde dö av barnsjukdomar så sent som i början på 30-talet.

I Kaunas arbetade han som sekreterare på det svenska konsulatet där. Han skrev dikter och noveller som publicerades i litauiska tidningar, och medverkade i den modärnistiska tidskriften Quosego 1928-1929. En diktsamling som hette Idealrealisation kom ut 1929. Hösten 1929 till hösten 1930 skrev han det som blev hans enda roman, Sönder, innan han dog.



Han var influerad av den ryska s k formalismen, som var i ropet under den här tiden. Lite förenklat kan man säga att den gick ut på att beskriva vardagliga saker och situationer som främmande för att få läsaren att se dem på ett helt nytt sätt.

I Sönder går en ung man som heter Henry omkring i Helsingfors och minns sin flickvän Ami som har dött. Han försöker komma ihåg henne med hjälp av fotografier bl a, men det verkar som om deras relation var svajig och oklar, och han tvivlar på att han verkligen kan minnas henne korrekt, och är inte säker på hur de egentligen förhöll sig till varandra.

Tonen är melankolisk och lealös. Henry, Ami och deras kompisar driver omkring på kaféer och dansrestauranger, dricker för mycket och har ångest. De dansar, kör bil, badar, och känner sig blasé. Tidstypiskt på ett lågmält sätt.

Texten tryfferas med finlandsvenska uttryck som 'stickmörkt', 'barmficka' och 'badkostym', och får ibland tysk ordföljd. Henry har ofta 'krapula', baksmälla på ren finska.

I romanen blir fotografier mer levande än de människor de avbildar, dunkla minnen får ett eget liv, och döda ting suckar och nafsar efter huvudpersonen. Denne kommenterar då och då själv den roman som han skriver, och fungerar alltså samtidigt som huvudperson och meta-författare.
Jag kom att tänka på min gamla favorit Boris Vian och hans mest kända roman, Dagarnas skum, där ting också lever lika mycket som människor. Det är förstås en annorlunda roman på många sätt, men den har en melankolisk ton som den delar med Sönder, och handlar också om en flicka som dör. Som synes av bokomslaget har Sönder översatts till franska, men det är kanske inte troligt att det var så tidigt att Vian kunde läsa den - likheterna är bara en slump.

I ett avsnitt av romanen går Henry och Ami på bio. Hon är entusiastisk, han är inte det, och kontemplerar över skillnaderna mellan amerikansk och tysk film, de två stora konkurrenterna i den tidens filmindustri. Och jag citerar:

Jag kom ihåg en biografföreställning som Ami och jag föregående vårvinter varit med om. En sentimental, amerikansk film, med Pola Negris trötta, avnötta ansikte i en massa närfotografier, och en primitiv, rörande intrig kring ett barn som blivit berövat sin moder. Jag hade då ännu inte lärt mig att uppskatta den amerikanska filmens diskreta innehållsprincip att i ingen händelse tränga alltför djupt under ytan, utan endast vara ett sätt att slå ihjäl två kvällstimmar, och låta dem spårlöst försvinna ur medvetandet efteråt, en princip säkert lika acceptabel som dess motsats, den tyska filmens, att framalstra mardrömmar eller sadism.